Jag har väl på något sätt landat i vardagen igen efter Johan, även om man inte just där och då trodde det, men det skedde i alla fall på något sätt. Han dyker upp i huvudet bland, oftare nu än när han fanns bland oss, sjukt hur mycket man tar för givet, som man förväntar sig bara skall finnas där. Nu finns han inte, i alla fall inte på det plan där vi är utan han är någon annanstans eller ingen annanstans.
Har haft mycket kontakt med Ulrika, Johans fru och det har hjälpt mig enormt mycket, jag tror och inbillar mig, att även jag, ger henne stöd från min sida. även om det var så att Johan och jag var vänner så vill inte jag släppa kontakten med Ulrika, det vore lite som att släppa kontakten med Johan.
Ulrika du visar en enorm styrka och stamina i detta.
Det jobbiga kommer nu, på med uniformen om några veckor och ut i skogen för att genomföra KFÖ, visserligen så har jag varit ute i grönt vid ett par tillfällen sedan Johan gick bort men det var så nära inpå och chocken bedövade och då hade jag inte riktigt greppat det. Att nu dra på sig uniformen igen för att med St Eriks genomföra KFÖ, i en miljö som jag mest förknippar med Johan är aningen paniskt. Jag vet det finns stöd stöd i mina kamrater i pluton och kompani. Många av dem goda vänner, andra goda kamrater men alla är bra och dugliga människor, annars hade dom inte varit i verksamheten.
I garderoben hänger också Johans M90, borstad och vårdad, jag vet att den skall upp till kompexp vid tillfälle men det kommer jag nog dra ut på, den hänger bra där den hänger just nu. Det känns viktigt för mig att veta var den är.
Men som vanligt, är det GLVP som gäller samt att se upp för Ekorrar.
Johan, håll ställningarna, förstärkning kommer, så småningom.