Kedjor.

Idag är det 3 år sedan som jag satt på Josefinas, ute på Djurgården. där tog jag emot ett telefonsamtal från en mycket stressad Daniel. Han frågade mig om jag visste mer och om jag läst min mail. Själv hade jag ingen aning. Det som skulle bli en trevliga avslutning på min arbetsvecka med AW och sedan en veckas ledighet med krig blev på ungefär 20 minuter panik. Efter att ha läst mail från Ulrika sedan ringt henne, inget svar, ringt Ulrikas pappa, fått det bekräftat. Pratat med Daniel igen, ringt Micke, ringt hem, ringt Johan 20 gånger. Så förstod jag fortfarande inte. Jag svepte den öl jag fått in, kände mig aningen bedövad. Markus och Anders som var med mig var aningen chockade. Jag var chockad. Jag tog beslutet att åka hem. Drog utan att betala ölen, ingen aning om vem som löste det, jag kommer i alla fall inte ihåg vem det var som fick den äran. Gick bort mot Djurgårdsfärjan.Tårarna brännande i ögonen och tankarna farande. Kommer ihåg att jag mötte ett lite barn som frågade sin mamma varför 'Han grät' jag försökte le mot henne, stackars barn måste ha blivit livrädd. Gick sådär. Fick en näsduk av en snubbe på färjan. En sån där kille som man tror är halvkriminell bara för att han har häng, keps backochfram, är svartmuskig och säger 'hey mannen härharu'. Minns inte om jag sa tack. Samlade mig på resan över vattnet. Köpte en cola på Pressbyrån. Som jag nog aldrig drack. Tror jag. Irrelevant.

Det var med svidande ögon jag kom hem. Hem till tröst och familj. Telefonen gick varm. Chockad. Ringde Johan igen. Massor med gånger. Inget svar.

Över helgen och del av kommande vecka skulle det krigas. Övningstrupp på en Norsk/Svensk plutonschefs utbildning. Lördag till Onsdag. Kamratskap, Tom och Kocken. Det var fler där men det är de jag kommer ihåg. Men ingen Johan. han skulle inte vara med på detta då hans fru var i USA på jobb. Han skulle ta hand om barnen. Att mina kamrater satte ett vapen i hand på mig, att de litade på mig det betydde mycket. Det var en bra övning. jag lärde mig mycket även om syftet var att vi skulle öva de blivande plutoncheferna. Jag är i dag glad över att jag åket. Jag är inte säker på att jag någonsin satt på mig uniformen igen om jag inte åkt på denna övning. Johan var för mycket förknippat med verksamheten och det sved i hjärtat och brände i ögonen när jag tog fram de packade väskorna för att åka. Det stöd jag fick av mina kamrater på den övningen, det stöd vi gett till varandra det gjorde oss till bröder.
Att ligga på en skjutvall och krama i väg skott efter skott mot mål du inte såg för tårarna som fyllde ögonen. Det var helt surrealistiskt. Att de gav mig ett vapen var en sak, sedan gav de mig ammunition. Det var terapi inget annat.

Johan du har satt spår i många, hade man träffat dig så visste man vem du var. På gott och ont. Du var lite för rättfram ibland. Jag tyckte i alla fall om dig. Första gången jag träffade dig, någon som blev en livslång vän, jag blev inkastad i den grupp som du förde när vi skulle ut på LGs övningsfällt för sprängtjänst och fältarbete. Mest spränga. Niklas och Conny var med. Vi var som fnittriga skolflickor. Sprängdeg i händerna på ett par MÖPiga IT-Nördar under fria former, Kunde inte bli annat än fnittrigt. Efter den övningen så har jag ingen aning om hur många övningar och fältdygn vi spenderat tillsamman.

Den dagen startade också en kedja av vänskap även utanför det gröna. En kedja som för mig blivit en kedja av bröder. En kedja av händelser som faktiskt påverkat mig i mina val betydligt mer än jag trott. Det finns många länkar i den kedjan som varit direkt avgörande för de vägval jag gjort i livet. De korkade vägvalen har jag stått för själv, det är inget jag ger dig kredd för. I länkarna längs den här kedjan har jag plockat upp många vänner och några av dem för livet. Jag önskar att din resa inte blivit så kort längs denna kedja utan att du kunnat vara med och smida nya länkar länge än. Den kedja du smitt själv och de du smitt med andra är starka och rostar aldrig.  Din egen är dock något kortare än oss andras.

 Fan Johan vi var ju odödliga. Det hade vi ju bestämt.Tänder ett ljus för dig var helst jag kommer åt.

Jag lärde känna där en man, 
Soldat för längesedan, 
Nu ägde fänriks titel han, 
Men lyckan var i nedan. 
Gud vet det, hur han kom en dag 
Att bo i samma gård som jag.

Gilla Läget Var Positiv.
Håll ställningarna förstärkning kommer.

Det är så här jag minns dig.

Ibland...

Bilden tagen 2008 eller 2009

I dag fick jag en käftsmäll, de kommer fortfarande men inte lika ofta, men de kommer. När de väl kommer så är jag ensam, kidsen i säng och frun inte hemma. I dag var ett sånt tillfälle. Jul. Lite vemodigt. En film om kamratskap under brinnande krig och ett par glas vin.  Gick in i garaget för att lägga undan en julklapp inköpt till min fru. Givetvis river jag ner en väska och får saker över mig, Ondast gör Johans K1a som vi hittade på Lombens skjutfält. Jag såg den. Han tog den. Jag fick det som äntligen tillhörde mig för lite mer än två år sedan. K1an. men jag skulle utan att tveka offra min högra hand bara för att kunna lämna den åter.
Nu är det ju inte så att kniven ligger i en väska, den används ofta. På övningar, med scouterna eller hemma. Men just i dag så betydde den något extra. Det börjar dock bli dags att slipa den. Men gör jag det så är jag rädd att jag  tar bort det sista av Jed ur den.

Du  misshandlade eggen något fruktansvärt. Du hade många kvaliteter Johan men att slipa knivar var inte en av dem. Det känns lite som att en del av din själ sitter lite i eggen på den kniven. 

I januari i år ringde du, eller ja, en av tjejerna i receptionen på jobbet hade fått ditt gamla nummer och hon ringde mig. Mitt hjärta stannade i 30 sekunder när jag såg ditt namn på skärmen. Jag laddade upp för värsta utskällningen. Fan vad arg jag blev. Men jag svarade inte. Det var tur det för hon i repan var ovetande om vems nummer hon fått. Det tog kanske en kvart innan jag kunde ringa upp. Då hade jag hämtat andan och återtagit befälet över mitt förstånd igen. Det gjorde ont att radera ditt nummer i telefonen. 

Jag får fortfarande impulsen att ringa dig ibland, speciellt när jag har bekymmer, kanske inte för att lösa just mitt bekymmer utan mer för att få andra tankar.

Kort sagt mannen, jag saknar dig. 

Går det aldrig riktigt över?

Lombens skjutfält 2004 alt 2005

Du skall bäras fram på en våg av eld.

"Infanteristen skall bäras fram på en våg av eld." Detta sa någon till oss när vi stod uppställda inför ett avslut på en större övning. Vi skrattade lite över det uttrycket. För ingen av oss hade någonsin blivit burna på en våg av eld, och ingen av oss skulle bli buren över huvud taget. På sin höjd skulle vi bli släpade. 

Johan, i dag har du blivit buren. Inte på en våg av eld utan på en våg av kärlek och saknad. Vi som bar dig var där i egenskap av det du skapat och den du var. En son, en bror, en äkta man, en far, en kamrat, en vän och en kollega. Även om alla som nog gärna hade velat vara med och bära dig till din sista vila inte var där så vet jag att dom var med dig i tanken. 

Jag har burit dig vid flera tillfällen, över axeln, på bår och släpat dig över stock och sten. Allt i något som av en utomstående skulle ses som lek men vi såg som blodigt allvar. För en dag kanske skulle det bli blodigt allvar. Båda hoppades vi i alla fall att få testa våra kunskaper på riktigt, även om det aldrig blev så. Fast jag gissar att vi innerst inne var lättade, över att vi aldrig behövt göra det. I alla fall inte på fullt så blodigt allvar. För allvar har det varit och blodigt också, oftare mer bildligt än bokstavligt, även om blod ibland flöt. 

Ingen av dessa gånger jag har burit dig har påverkat mig mer än de två sista. Den nästa sista gången så bar jag dig tillsammans med fem kamrater. Trots att vi var sex personer som bar dig, ut ur den kyrka där vi bevistat din begravning, så var du tung att bära. Jag önskade där och då att det du inte behövde bäras och kunde jag så skulle det göras ogjort. Jag är ledsen över att jag inte kan namnge de som var med och bar dig. Men jag är säker på att de, som jag, är stolta över det. I dag var det dags igen, denna gången kunde jag lyfta dig med lätthet. Även om bördan i sig var minst lika tung om inte tyngre än sist. För i dag bar vi dig till din sista vila. 

I dag har vi lämnat dig till havet.    

Men Johan du vet att vi kommer så håll ställningarna innan förstärkning anländer.

GLVP.

Johan Edbäck, hur går man vidare? - En sak i taget, här och nu.

För tre veckor sedan gick en av mina mesta vänner, bort i en tragisk olycka, en händelse som vände upp och ner på hela min värld.
Johan var inte min bästa vän eller min närmaste vän, men han fanns med i många delar av mitt liv, därför säger jag att han var min mesta vän, men han var en nära vän och en bra vän. Johan var en kille som kunde gå mig på nerverna, göra mig förbannad, irriterad och glad, allt det som kännetecknar en god vän.
Men Johan var inte bara min vän, han var även min kurskamrat, gruppchef, stridsparskamrat och kollega, vi delade många delar i livet och vardagen. Även om vi de senaste åren inte hade en så där jätteaktiv kontakt på grund av familj, jobb och andra saker, så hördes vi av på något sätt minst ett par gånger i veckan. Via Facebook, mail, telefon eller kanske till och med en lunch. Men nu sitter jag här med saknaden och det dåliga samvetet, för att jag lever, för att jag missade att ringa på hans födelsedag, för att jag har min familj kvar och hans familj inte har Johan kvar. Men egentligen borde jag inte ha dåligt samvete för att jag lever, men det har jag. Irrationellt ja kanske men i detta kan man inte vara annat.

Jag har inga andra vänner som jag upplevt så  många saker med, jag och Johan har;
Sovit sked ute i skogen under en presenning i minus5 grader, allt för att hålla värmen.
Varit nära sammanbrott av utmattning och frustration under övning, när orken och maten inte fanns eller räckte till. - GLVP
Delat sked och grönpåse i brist på annat. - Hemavan eller Ånn kommer inte ihåg.
Skrattat oss hesa åt ingenting när tröttheten tog överhand och det enda vi kunde göra för att hålla oss vakna var att garva - Jönköping, Dream Hack, minns det med värme, även om det luktade fruktansvärt illa.
Suttit med huvudena i hop och löst problem i jobbet.
Bara hängt.
Sprängt saker i småbitar - We got to blow shit up.
Peppat, pratat, stöttat och tråkat varandra till leda, Johan dina näshår var alldeles för långa.
Tapetserat - Och bra blev det även om det var lite snett bakom dörren.
Nördat - Massor.
Slagits, om än bara under kontrollerade former - Kim var fan galen.
Bara suttit och ljugit oss blå om allt och inget. - Ofta och jämnt.
Listan skulle kunna fortsätta länge till.

Jag har andra vänner jag har gjort alla dessa saker, med men ingen jag gjort allt med.

Jag vet att livet måste rulla vidare och att kommer att göra så, vare sig man vill eller inte. Pratade med Johans fru här om dagen och  vi pratade om att gå vidare och hur svårt det är att göra det, rädslan för vardagen och att Johan skall försvinna. Men jag tror inte att Johan försvinner bara för att vardagen kommer, rättare sagt jag vet att han inte försvinner.

Men hur går  man vidare? Då tänker jag inte bara på mig själv, utan på alla andra runt omkring Johan, hur orkar man ta tag i vardagen, hur orkar man gå vidare hur får man livshjulet att snurra på igen. men speciellt tänker jag på Johans fru och de två barn han lämnade efter sig. Livet stannar ju inte utan det fortsätter ju i svindlande fart runt omkring oss men vi i vår bubbla, i vår egen sfär så står tiden nästan still, eller den gjorde det i alla fall ett tag och har nu så sakta börjat rulla igen. Jag önskar dock att den rullade bakåt och inte framåt i stället så att man kunde vara där och sträcka ut den handen som den hand som Johan behövt för att ta emot sig och inte falla. Nu faller vi alla i stället med Johan och Johans familj men till skillnad från Johan så kommer vi att landa säker och tryggt här och nu. Johan har också landat tryggt men inte på samma ställe som vi andra.

Nu gäller livets enkla regler.
En sak i taget, här och nu.

Johan håll ställningarna, förstärkning kommer så smånigom.

Vad jag hör Johan säga nu är "GLVP"
"Gilla Läget Var Positiv"

Din vän Stewe