Du skall bäras fram på en våg av eld.

"Infanteristen skall bäras fram på en våg av eld." Detta sa någon till oss när vi stod uppställda inför ett avslut på en större övning. Vi skrattade lite över det uttrycket. För ingen av oss hade någonsin blivit burna på en våg av eld, och ingen av oss skulle bli buren över huvud taget. På sin höjd skulle vi bli släpade. 

Johan, i dag har du blivit buren. Inte på en våg av eld utan på en våg av kärlek och saknad. Vi som bar dig var där i egenskap av det du skapat och den du var. En son, en bror, en äkta man, en far, en kamrat, en vän och en kollega. Även om alla som nog gärna hade velat vara med och bära dig till din sista vila inte var där så vet jag att dom var med dig i tanken. 

Jag har burit dig vid flera tillfällen, över axeln, på bår och släpat dig över stock och sten. Allt i något som av en utomstående skulle ses som lek men vi såg som blodigt allvar. För en dag kanske skulle det bli blodigt allvar. Båda hoppades vi i alla fall att få testa våra kunskaper på riktigt, även om det aldrig blev så. Fast jag gissar att vi innerst inne var lättade, över att vi aldrig behövt göra det. I alla fall inte på fullt så blodigt allvar. För allvar har det varit och blodigt också, oftare mer bildligt än bokstavligt, även om blod ibland flöt. 

Ingen av dessa gånger jag har burit dig har påverkat mig mer än de två sista. Den nästa sista gången så bar jag dig tillsammans med fem kamrater. Trots att vi var sex personer som bar dig, ut ur den kyrka där vi bevistat din begravning, så var du tung att bära. Jag önskade där och då att det du inte behövde bäras och kunde jag så skulle det göras ogjort. Jag är ledsen över att jag inte kan namnge de som var med och bar dig. Men jag är säker på att de, som jag, är stolta över det. I dag var det dags igen, denna gången kunde jag lyfta dig med lätthet. Även om bördan i sig var minst lika tung om inte tyngre än sist. För i dag bar vi dig till din sista vila. 

I dag har vi lämnat dig till havet.    

Men Johan du vet att vi kommer så håll ställningarna innan förstärkning anländer.

GLVP.

Johan i vardagen

Jag har väl på något sätt landat i vardagen igen efter Johan, även om man inte just där och då trodde det, men det skedde i alla fall på något sätt. Han dyker upp i huvudet bland, oftare nu än när han fanns bland oss, sjukt hur mycket man tar för givet, som man förväntar sig bara skall finnas där. Nu finns han inte, i alla fall inte på det plan där vi är utan han är någon annanstans eller ingen annanstans.

Har haft mycket kontakt med Ulrika, Johans fru och det har hjälpt mig enormt mycket, jag tror och inbillar mig, att även jag, ger henne stöd från min sida. även om det var så att Johan och jag var vänner så vill inte jag släppa kontakten med Ulrika, det vore lite som att släppa kontakten med Johan.

Ulrika du visar en enorm styrka och stamina i detta.

Det jobbiga kommer nu, på med uniformen om några veckor och ut i skogen för att genomföra KFÖ, visserligen så har jag varit ute i grönt vid ett par tillfällen sedan Johan gick bort men det var så nära inpå och chocken bedövade och då hade jag inte riktigt greppat det. Att nu dra på sig uniformen igen för att med St Eriks genomföra KFÖ, i en miljö som jag mest förknippar  med Johan är aningen paniskt. Jag vet det finns stöd stöd i mina kamrater i pluton och kompani. Många av dem goda vänner, andra goda kamrater men alla är bra och dugliga människor, annars hade dom inte varit i verksamheten.

I garderoben hänger också Johans M90, borstad och vårdad, jag vet att den skall upp till kompexp vid tillfälle men det kommer jag nog dra ut på, den hänger bra där den hänger just nu. Det känns viktigt för mig att veta var den är.

Men som vanligt, är det GLVP som gäller samt att se upp för Ekorrar.

Johan, håll ställningarna, förstärkning kommer, så småningom.