36 Timmar av David Bergman - ISBN : 9789174611687

Har just plöjt mig igenom, 36 Timmar av David Bergman. Bergman målar upp ett dystopiskt Sverige främst ett dystopiskt Stockholm. Ett Sverige där tunga kriminella organisationer har banat vägen för tillägg i lagrummet, NSL. NSL ger polisen eller främst SÄPO obegränsade möjligheter att agera domare och bödel i ett. Upptakten till boken är en demonstration där SÄPO urskiljningslöst skjuter ner hundratals civila med stöd av NSL. Här dyker en av Johanna och Anna,  två kvinnor som är bokens huvudkaraktärer. Utan att gå in allt för mycket i handlingen så tvingas General Johanna Lindström använda dödligt våld mot ett flertal poliser från SÄPO.  Detta är sedan upptakten till bokens huvudspår.

Bergman bygger sina två karaktärer som två superkvinnor, och då främst General Johanna  Lindström. Johanna är överintelligent och atletisk. Hon är så bra på allt att hon tappar i trovärdighet. Anna Wallin som är gruppchef inom Stockholms polisens Piketstyrka är inte mycket sämre hon. Bergman gör detta alldeles för tydligt, dom tycks inte ha några svagheter utom Johannas dotter Madeleine. Det står givetvis författare fritt att skapa sina karaktärer och ge dem vilka egenskaper och kunskaper som helst. Detta blev dock snabbt ganska tröttsamt.

Även språket i boken lämnade en del att önska. Dialogerna kände stundtals som en teaterföreställning där två eller flera skådespelare står på en i och för sig ofta snyggt satt scen och läser ur manus innantill. Väldigt stelt och yxigt. Bergman har  dock satt ett antal riktigt BRA tidsmarkörer och lyckas stundtals fånga mig. Men det blir ett korthus som faller på dialogerna och de två superkvinnorna som ingen rubbar. Boken har en riktigt bra teknologisk nivå vad gäller vapenteknik och den övriga digitala och tekniska nivå känns trovärdig. Lite skrämmande i vissa delar av det han målar upp. Man börjar fundera hur mycket av det som är fakta och vad som är uppdiktat. Förtroliga samtal kommer i alla fall hädan efter ske med isärplockad mobiltelefon.    

Bergman har siktat extremt högt i den politiska sfären och det blir stundtals riktigt rörigt. Korruption, gangsters, legosoldater,  säkerhetspoliser och en säkerhetspolis byrådirektör med hybris som upplagt för att bli rörigt. Blandar vi sedan in militärer i något som kan ses som en statskupp och NSL, nationalsäkerhetslagen som gör SÄPO helt onåbara. Inte helt olika STASI, GRU eller Gestapo, likheten är slående. Min första tanke var Starship Troopers av  Robert A. Heinlein.  Bergman tog ett stadigt politiskt grepp, i sin bok, som han inte riktigt kunde tygla och göra trovärdigt.
Men skurkarna är extremt onda och hjältarna är rättfärdiga och rådiga. Lite som en klassisk fantasy roman man behöver inte fundera vem som är skurk eller inte. Givetvis finns det gråzoner men dom är få. 

Dock så fann jag den på något sätt fängslande, det var svårt att lägga ner den. Men jag fick stundtals verkligen ignorera de yxiga dialogerna och hjältebeskrivningarna. 

Boken ligger lite i samma härad som Midvintermörker och Midsommargryning av Lars Wilderäng. Gillar man dessa två så kommer man gilla 36 Timmar av David Bergman.

Denna boken tilltalade inte mig fullt ut men jag kommer med spänning hålla ögonen öppna efter fler böcker av Bergman då jag tror att han kommer att mogna med tiden. 

Du kan köpa denna bok på bland annat Bokus och Adlibris
36 Timmar av David Bergman
ISBN : 9789174611687
Tyvärr så vet jag väldigt lite om författaren , men han har ett förflutet inom försvaret. 36 Timmar verkar vara hans debutroman.

Jag ger boken 2 foliehattar av 5 

Du skall bäras fram på en våg av eld.

"Infanteristen skall bäras fram på en våg av eld." Detta sa någon till oss när vi stod uppställda inför ett avslut på en större övning. Vi skrattade lite över det uttrycket. För ingen av oss hade någonsin blivit burna på en våg av eld, och ingen av oss skulle bli buren över huvud taget. På sin höjd skulle vi bli släpade. 

Johan, i dag har du blivit buren. Inte på en våg av eld utan på en våg av kärlek och saknad. Vi som bar dig var där i egenskap av det du skapat och den du var. En son, en bror, en äkta man, en far, en kamrat, en vän och en kollega. Även om alla som nog gärna hade velat vara med och bära dig till din sista vila inte var där så vet jag att dom var med dig i tanken. 

Jag har burit dig vid flera tillfällen, över axeln, på bår och släpat dig över stock och sten. Allt i något som av en utomstående skulle ses som lek men vi såg som blodigt allvar. För en dag kanske skulle det bli blodigt allvar. Båda hoppades vi i alla fall att få testa våra kunskaper på riktigt, även om det aldrig blev så. Fast jag gissar att vi innerst inne var lättade, över att vi aldrig behövt göra det. I alla fall inte på fullt så blodigt allvar. För allvar har det varit och blodigt också, oftare mer bildligt än bokstavligt, även om blod ibland flöt. 

Ingen av dessa gånger jag har burit dig har påverkat mig mer än de två sista. Den nästa sista gången så bar jag dig tillsammans med fem kamrater. Trots att vi var sex personer som bar dig, ut ur den kyrka där vi bevistat din begravning, så var du tung att bära. Jag önskade där och då att det du inte behövde bäras och kunde jag så skulle det göras ogjort. Jag är ledsen över att jag inte kan namnge de som var med och bar dig. Men jag är säker på att de, som jag, är stolta över det. I dag var det dags igen, denna gången kunde jag lyfta dig med lätthet. Även om bördan i sig var minst lika tung om inte tyngre än sist. För i dag bar vi dig till din sista vila. 

I dag har vi lämnat dig till havet.    

Men Johan du vet att vi kommer så håll ställningarna innan förstärkning anländer.

GLVP.