Idag är det 3 år sedan som jag satt på Josefinas, ute på Djurgården. där tog jag emot ett telefonsamtal från en mycket stressad Daniel. Han frågade mig om jag visste mer och om jag läst min mail. Själv hade jag ingen aning. Det som skulle bli en trevliga avslutning på min arbetsvecka med AW och sedan en veckas ledighet med krig blev på ungefär 20 minuter panik. Efter att ha läst mail från Ulrika sedan ringt henne, inget svar, ringt Ulrikas pappa, fått det bekräftat. Pratat med Daniel igen, ringt Micke, ringt hem, ringt Johan 20 gånger. Så förstod jag fortfarande inte. Jag svepte den öl jag fått in, kände mig aningen bedövad. Markus och Anders som var med mig var aningen chockade. Jag var chockad. Jag tog beslutet att åka hem. Drog utan att betala ölen, ingen aning om vem som löste det, jag kommer i alla fall inte ihåg vem det var som fick den äran. Gick bort mot Djurgårdsfärjan.Tårarna brännande i ögonen och tankarna farande. Kommer ihåg att jag mötte ett lite barn som frågade sin mamma varför 'Han grät' jag försökte le mot henne, stackars barn måste ha blivit livrädd. Gick sådär. Fick en näsduk av en snubbe på färjan. En sån där kille som man tror är halvkriminell bara för att han har häng, keps backochfram, är svartmuskig och säger 'hey mannen härharu'. Minns inte om jag sa tack. Samlade mig på resan över vattnet. Köpte en cola på Pressbyrån. Som jag nog aldrig drack. Tror jag. Irrelevant.
Det var med svidande ögon jag kom hem. Hem till tröst och familj. Telefonen gick varm. Chockad. Ringde Johan igen. Massor med gånger. Inget svar.
Över helgen och del av kommande vecka skulle det krigas. Övningstrupp på en Norsk/Svensk plutonschefs utbildning. Lördag till Onsdag. Kamratskap, Tom och Kocken. Det var fler där men det är de jag kommer ihåg. Men ingen Johan. han skulle inte vara med på detta då hans fru var i USA på jobb. Han skulle ta hand om barnen. Att mina kamrater satte ett vapen i hand på mig, att de litade på mig det betydde mycket. Det var en bra övning. jag lärde mig mycket även om syftet var att vi skulle öva de blivande plutoncheferna. Jag är i dag glad över att jag åket. Jag är inte säker på att jag någonsin satt på mig uniformen igen om jag inte åkt på denna övning. Johan var för mycket förknippat med verksamheten och det sved i hjärtat och brände i ögonen när jag tog fram de packade väskorna för att åka. Det stöd jag fick av mina kamrater på den övningen, det stöd vi gett till varandra det gjorde oss till bröder.
Att ligga på en skjutvall och krama i väg skott efter skott mot mål du inte såg för tårarna som fyllde ögonen. Det var helt surrealistiskt. Att de gav mig ett vapen var en sak, sedan gav de mig ammunition. Det var terapi inget annat.
Johan du har satt spår i många, hade man träffat dig så visste man vem du var. På gott och ont. Du var lite för rättfram ibland. Jag tyckte i alla fall om dig. Första gången jag träffade dig, någon som blev en livslång vän, jag blev inkastad i den grupp som du förde när vi skulle ut på LGs övningsfällt för sprängtjänst och fältarbete. Mest spränga. Niklas och Conny var med. Vi var som fnittriga skolflickor. Sprängdeg i händerna på ett par MÖPiga IT-Nördar under fria former, Kunde inte bli annat än fnittrigt. Efter den övningen så har jag ingen aning om hur många övningar och fältdygn vi spenderat tillsamman.
Den dagen startade också en kedja av vänskap även utanför det gröna. En kedja som för mig blivit en kedja av bröder. En kedja av händelser som faktiskt påverkat mig i mina val betydligt mer än jag trott. Det finns många länkar i den kedjan som varit direkt avgörande för de vägval jag gjort i livet. De korkade vägvalen har jag stått för själv, det är inget jag ger dig kredd för. I länkarna längs den här kedjan har jag plockat upp många vänner och några av dem för livet. Jag önskar att din resa inte blivit så kort längs denna kedja utan att du kunnat vara med och smida nya länkar länge än. Den kedja du smitt själv och de du smitt med andra är starka och rostar aldrig. Din egen är dock något kortare än oss andras.
Fan Johan vi var ju odödliga. Det hade vi ju bestämt.Tänder ett ljus för dig var helst jag kommer åt.
Jag lärde känna där en man,
Soldat för längesedan,
Nu ägde fänriks titel han,
Men lyckan var i nedan.
Gud vet det, hur han kom en dag
Att bo i samma gård som jag.
Gilla Läget Var Positiv.
Håll ställningarna förstärkning kommer.
 |
| Det är så här jag minns dig. |
Kan man verkligen skriva så har? Det var en fråga jag ställde mig efter att ha läst första meningen i novellen Swimmingpool. "NÄR JAG GICK genom mataffärens breda, luftkonditionerade gångar undrade jag om de andra som var där kunde se hur kåt jag var."
