För några dagar sedan så trillade boken ”Som om inget hade hänt” ner i min brevlåda, en debutroman av författaren Maja Britzelli. Ett stycke svensk kriminal- och relations- roman. Egentligen inte alls min genre och absolut inte något jag skulle plocka från hyllan om jag gick i en bokhandel. Mina förväntningar var därför ganska låga. Redan efter kanske tjugo-trettio sidor var jag på väg att ge upp. Språket funkade inte riktigt med lite konstiga och överentusiastiska ordval, det var inget jag senare lade märke till i boken skall nämnas. Det var ju dessutom en deckare. Men jag hängde kvar ett tag till för Anders var så förbannat patetisk och hans fru Beatrice en satmara av klass. Poliserna inte oväntat präktiga och patetiska. Men efter kanske sjuttio sidor var jag fast, och det var svårt att lägga den i från sig. Plöjde tillslut boken i tre sittningar. Jag brukar inte bli provocerad och tycka illa om böckernas karaktärer och inte tycka synd om dem heller skall tilläggas. Men nu blev jag både provocerad av deras flathet och förbannad för att de var så falska och tyckte synd om dem för att de var så utsatta. 
Boken har två huvudspår;Kärnfamiljen Mamma, pappa, dotter och son en typisk radhusfamilj. Ett familjedrama med offer och förövare.
Polisen, en grupp utredare som just handlagt ett seriemord och fått fast den skyldige. Ganska klassisk uppsättning i alla fall på ytan.
Detta saltar vi dessutom med ett kvinnomord och en polis som enda misstänkt.
Familjedramat är något som Britzelli satt stenhårt och verkligen lyckats med. Poliserna där emot, lyckades hon inte fånga i mina ögon. De känns plastiga och språket mellan dem är lite klichéartat att det blir lite på gränsen till fånigt i vissa partier. Speciellt den stela jargongen och presentationen av gruppens kvinnliga polis. Dynamiken mellan dem och deras språk är nog den svaga punkten i den här boken. Det är i alla fall den känslan jag får. Detta är också den största anledningen till att jag sällan läser kriminalromaner, jag hittar aldrig en bok där jag hittar en trovärdig polis. Det finns säker men jag har inte snubblat på dem. Men det är svårt att skriva jargong inom en yrkesgrupp, om man inte jobbat i den, vilket jag nu sticker ut hakan och gissar att Britzelli inte gjort.
Jag ger boken tre foliehattar av 5 möjliga i helt ny skinande folie direkt från rullen. Ett oväntat dram och inte alls det jag trodde jag fått i mina händer. Men som debut tycker jag att detta är en stark berättelse och klart värd uppmärksamhet men vänta dig ingen glättig hängmattebok utan en bra berättelse som ger lite eftersmak.
Vart hittar du boken.
Bokus:
Inbunden
Inbunden
Adlibris
CDON
SPOLIERVARNING.
Jag tror att den här romanen är en ett välkommet inslag i debatten om våld i hemmet. Och det ur ett perspektiv som kanske inte riktigt får den uppmärksamhet det förtjänar. Då det fortfarande är lite tabubelagt och kanske lite skämmig för den utsatte. Sedan så genererar det inga klick om kvinnor som misshandlar män så Aftonbladet och Expressen skriver inte om det.
