Johan var inte min bästa vän eller min närmaste vän, men han fanns med i många delar av mitt liv, därför säger jag att han var min mesta vän, men han var en nära vän och en bra vän. Johan var en kille som kunde gå mig på nerverna, göra mig förbannad, irriterad och glad, allt det som kännetecknar en god vän.
Men Johan var inte bara min vän, han var även min kurskamrat, gruppchef, stridsparskamrat och kollega, vi delade många delar i livet och vardagen. Även om vi de senaste åren inte hade en så där jätteaktiv kontakt på grund av familj, jobb och andra saker, så hördes vi av på något sätt minst ett par gånger i veckan. Via Facebook, mail, telefon eller kanske till och med en lunch. Men nu sitter jag här med saknaden och det dåliga samvetet, för att jag lever, för att jag missade att ringa på hans födelsedag, för att jag har min familj kvar och hans familj inte har Johan kvar. Men egentligen borde jag inte ha dåligt samvete för att jag lever, men det har jag. Irrationellt ja kanske men i detta kan man inte vara annat.
Jag har inga andra vänner som jag upplevt så många saker med, jag och Johan har;
Sovit sked ute i skogen under en presenning i minus5 grader, allt för att hålla värmen.
Varit nära sammanbrott av utmattning och frustration under övning, när orken och maten inte fanns eller räckte till. - GLVP
Delat sked och grönpåse i brist på annat. - Hemavan eller Ånn kommer inte ihåg.
Skrattat oss hesa åt ingenting när tröttheten tog överhand och det enda vi kunde göra för att hålla oss vakna var att garva - Jönköping, Dream Hack, minns det med värme, även om det luktade fruktansvärt illa.
Suttit med huvudena i hop och löst problem i jobbet.
Bara hängt.
Sprängt saker i småbitar - We got to blow shit up.
Peppat, pratat, stöttat och tråkat varandra till leda, Johan dina näshår var alldeles för långa.
Tapetserat - Och bra blev det även om det var lite snett bakom dörren.
Nördat - Massor.
Slagits, om än bara under kontrollerade former - Kim var fan galen.
Bara suttit och ljugit oss blå om allt och inget. - Ofta och jämnt.
Listan skulle kunna fortsätta länge till.
Jag har andra vänner jag har gjort alla dessa saker, med men ingen jag gjort allt med.
Jag vet att livet måste rulla vidare och att kommer att göra så, vare sig man vill eller inte. Pratade med Johans fru här om dagen och vi pratade om att gå vidare och hur svårt det är att göra det, rädslan för vardagen och att Johan skall försvinna. Men jag tror inte att Johan försvinner bara för att vardagen kommer, rättare sagt jag vet att han inte försvinner.
Men hur går man vidare? Då tänker jag inte bara på mig själv, utan på alla andra runt omkring Johan, hur orkar man ta tag i vardagen, hur orkar man gå vidare hur får man livshjulet att snurra på igen. men speciellt tänker jag på Johans fru och de två barn han lämnade efter sig. Livet stannar ju inte utan det fortsätter ju i svindlande fart runt omkring oss men vi i vår bubbla, i vår egen sfär så står tiden nästan still, eller den gjorde det i alla fall ett tag och har nu så sakta börjat rulla igen. Jag önskar dock att den rullade bakåt och inte framåt i stället så att man kunde vara där och sträcka ut den handen som den hand som Johan behövt för att ta emot sig och inte falla. Nu faller vi alla i stället med Johan och Johans familj men till skillnad från Johan så kommer vi att landa säker och tryggt här och nu. Johan har också landat tryggt men inte på samma ställe som vi andra.
Nu gäller livets enkla regler.
En sak i taget, här och nu.
Johan håll ställningarna, förstärkning kommer så smånigom.
Vad jag hör Johan säga nu är "GLVP"
"Gilla Läget Var Positiv"
Din vän Stewe
No comments:
Post a Comment