"Hej jag heter Ronny!"
"Jag är hemlös sedan sju dagar tillbaka...", han tappade bort sig.
"Jag! Jag är alltså hemlös, och enligt Stockholms stads regler så klassa man inte som hemlös förrän efter fjorton dagar." Hans röst växte sig starkare, och folk i vagnen började lyssna på honom.
"Och jag har bara varit utan bostad i sju, så jag får klara mig bäst jag vill."
"Alltså jag vill inte stå här och tigga era pengar, men jag har ingen annanstans att ta vägen."
"Tiggare är något jag alltid sett ner på, men nu står jag här själv.", rösten bryter och det hörs att han är stressad och nära till gråten. Han fortsätter att ursäkta sig och berätta om sin situation. Hur han mår och hur illa han mår över att behöva tigga. Innan han med svullet ansikte går genom vagnen för att försöka tigga till sig några kronor. Det jag såg var en människa som inte har något annat kvar, hela hans gestalt var slagen ,en bruten ung man som gick i gången mellan sätena med en kaffemugg utsträckt. Men det som är mest nerslående är den blick jag möte, den fick mig att att tappa garden. Det enda jag kunde göra för honom där och då var att bevärdiga honom och hans historia. Se honom i ansiktet och inte ignorera honom. Inte en spänn i kontanter hade jag på mig. För första gången så var jag uppriktigt sagt ledsen över att inte ha något att ge. Om han inte var på riktigt utan drog en vals så, grattis då lurade han mig och det är inget jag skäms över. För den man som med gråten i halsen går genom en fullsatt tunnelbanevagn för att tigga några få kronor, förtjänar ett par kronor.
Jag skäms över mig själv över att jag är så jävla feg, skulle ha frågat honom om han ville ha en fika eller om vi skulle greppa en burgare på Donken, eller vad fan som, helst. Allt han fick av en ärlig blick, men den fick mig ju att må bra. Jag hörde ju honom, fan jag skriver ju till och med om det. Men det är för att jag skäms över mig själv lite. Det hade tagit mig 20 minuter att kliva av tuben och och gå med honom till Donken eller Pressbyrån för att ge honom något eller kanske bara min tid. Men tänk om han tar illa upp? Det var den frågan som poppade upp i mitt huvud. Tänk om han inte vill följa med, då blir det ju pinsamt. Tänk om han tror något annat. Känner mig sjukt feg och nerslagen. Ser jag honom igen skall jag ta mig i kragen och i alla fall fråga om vi skall ta en fika.
De enda som hade värdighet i den vagnen så var det han och de som faktiskt gav honom något. Själv lämnade jag min värdighet kvar på linje18 mot Farsta Strand.
Men nästa gång skall jag ta tillbaka min värdighet och ge honom en del av den.
No comments:
Post a Comment