Ibland...

Bilden tagen 2008 eller 2009

I dag fick jag en käftsmäll, de kommer fortfarande men inte lika ofta, men de kommer. När de väl kommer så är jag ensam, kidsen i säng och frun inte hemma. I dag var ett sånt tillfälle. Jul. Lite vemodigt. En film om kamratskap under brinnande krig och ett par glas vin.  Gick in i garaget för att lägga undan en julklapp inköpt till min fru. Givetvis river jag ner en väska och får saker över mig, Ondast gör Johans K1a som vi hittade på Lombens skjutfält. Jag såg den. Han tog den. Jag fick det som äntligen tillhörde mig för lite mer än två år sedan. K1an. men jag skulle utan att tveka offra min högra hand bara för att kunna lämna den åter.
Nu är det ju inte så att kniven ligger i en väska, den används ofta. På övningar, med scouterna eller hemma. Men just i dag så betydde den något extra. Det börjar dock bli dags att slipa den. Men gör jag det så är jag rädd att jag  tar bort det sista av Jed ur den.

Du  misshandlade eggen något fruktansvärt. Du hade många kvaliteter Johan men att slipa knivar var inte en av dem. Det känns lite som att en del av din själ sitter lite i eggen på den kniven. 

I januari i år ringde du, eller ja, en av tjejerna i receptionen på jobbet hade fått ditt gamla nummer och hon ringde mig. Mitt hjärta stannade i 30 sekunder när jag såg ditt namn på skärmen. Jag laddade upp för värsta utskällningen. Fan vad arg jag blev. Men jag svarade inte. Det var tur det för hon i repan var ovetande om vems nummer hon fått. Det tog kanske en kvart innan jag kunde ringa upp. Då hade jag hämtat andan och återtagit befälet över mitt förstånd igen. Det gjorde ont att radera ditt nummer i telefonen. 

Jag får fortfarande impulsen att ringa dig ibland, speciellt när jag har bekymmer, kanske inte för att lösa just mitt bekymmer utan mer för att få andra tankar.

Kort sagt mannen, jag saknar dig. 

Går det aldrig riktigt över?

Lombens skjutfält 2004 alt 2005