Bön inför strid

Herre, jag har lärt mig, att man har rätt att hålla inkräktare borta från sitt hem,
och att man i nödsituationer kan vara tvungen att använda våld.
Jag förstår att något liknande han gälla mitt land.

Herre, jag är beredd att offra livet för landet och mina kära.
Men hela mitt inre uppreser sig mot tanken att använda vapen för att släcka ett liv.

Herre, varför skall tillvaron vara så djävulsk? Varför skall det vara så,
att jag kan sättas att välja mellan att döda och att se på när de dödas,
som jag är satt att skydda? Rädda oss från krigets förbannelse. 

Herre, låt de styrande finna fredliga lösningar!
Men skulle freden bytas, hjälp mig att göra min plikt.
Hjälp mig att aldrig drivas av hat eller hämnd – utan av kärlek till sanningen och rätt.
Och skulle jag tvingas använda mitt vapen,
låt mig då göra det med en bön både för min motståndare och för mig själv.

Herre, jag vill försöka göra det som är rätt. Men hur jag än gör, så tynger det mig.

 

Herre, förlåt mig, och visa mig din väg!

Sidenbandet

På en hotellbalkong i Shanghai stod ett körsbärsträd, där gästerna knöt kärleksförklaringar, skrivna på röda sidenband, vid dess grenar. Så många gånger jag tänkt på de orden jag skrev. Trädet är nu borta och banden med det. De orden, de lever och de kommer att bli min död.
Hennes svarta hår låg utslaget över den röda kudden, som om det var av olja. En svag doft av jasmin fyllde min näsa. Mitt finger svepte undan en av de svarta lockarna från hennes panna. Ögonen rörde sig under ögonlocken. Hennes nakna kropp låg framför mig till mitt förfogande. Jag stod till hennes. Sömnen var lugn och stilla. Inte fylld av den mara som stundom besökte henne i drömmen. Hon ville inte berätta. Hon ville inte lasta mig med sitt lidande, ändå bar jag det. Natt efter natt. Min närhet var det som fick maran att släppa taget. En hand, en kyss, men det var inte alltid tillräckligt. De nätterna hon vaknade skrikande i min famn.
Dagarna bara ett töcken av stress och oro. Nätterna blev vår verklighet. Hennes lidande. Min frälsning. Vår njutning. De nätter hon reds av maran, red hon mig. Hennes ljud av njutning blev till min musik. Maran rev i henne hårdare och längre. Snart blev hennes sömn en enda lång mardröm. En lock i hennes panna vitnade framför ögonen på mig. Den vita locken spred sig över hennes hjässa. Mer för varje natt.
De vita lockarna rinner över den röda kudden som en lavin av snö. Maran rider henne. Skräcken slår rot. Jag känner sedan länge tecknen. Jag lägger min arm över hennes bröst drar henne till mig. Hettan från hennes kropp tänder mig. Jag sätter mig upp och tar henne i min famn. Hon vaknar skrikande. Mina smekningar lugnar henne. Hennes ögon är inte de jag känner, de som möter mig är marans. Jag låter det bero. Hennes läppar möter mina. Kylan från maran slår sina klor i mig.
Bläcket på det röda sidenbandet ville inte riktigt torka, färgade mina fingrar blå när jag knöt det runt en av grenarna. Men orden gick att tyda.
”Jag är din för evigt, till tidens slut.”

Natt öfver Upsala - Mohamed Omar - Aguéli förlag

Hatten av för Mohamed Omar mannen som fick mig att vidga mina vyer. För några veckor sedan när jag befann mig i Uppsala på ett överdagen "spelconvent" hade jag förmånen att springa på Omar. Han satt där vid ett litet kaffebord och läste en gulnad bok, ni vet en sån där bok som man ser på loppisar men aldrig köper. Vi snackade en liten stund och det var en mycket trevlig bekantskap att göra. Men jag var snart åter tvungen att återgå till mitt spelande. Omar presenterade dock sin senaste skapelse för mig Natt övfver Upsala. En diktsamling. Den fick jag i min hand och stoppade i väskan. Skall vara ärlig att och säga att jag nog aldrig tänkt läsa den. Jag är ingen diktkille liksom, men har full respekt och är imponerad av dem som kan skriva och har förstånd att läsa och ta in dikter. Jag har det inte.

Men tillfälligheter skapar möjligheter, diktsamlingen låg i min väska och nötte lite på mig. Han hade ju faktiskt gett den till mig och jag hade gladeligen accepterat den. Den var dessutom dedicerad till mig med datum och allt. Så jag tog faktiskt upp den ur väskan.
Nu är jag som sagt ingen diktläsare och jag har ingen aning om hur den står sig i jämförelse med andra dikter och poetiska publikationer. Men den tilltalade mig, jag tycket om att läsa den och till skillnad från vad jag förväntade mig var dikterna faktiskt lättläst. Det var en luftig och lätt läsning men samtidigt så låg det något bakom som jag dessvärre inte riktigt greppade. Kanske överanalyserar jag detta men jag fick inte grepp om det. Det är lite så att jag faktiskt måste ge mig på den igen och då inte på bussen fram och tillbaka på jobbet. Kanske skall ta mig tiden och verkligen sätta mig ner i en fåtölj och följa Omars exempel med en skön kavaj och en fez vem vet det kanske är receptet. Jag har i alla fall fått en bra läsupplevelse och det är ju det som är själva vitsen.

Jag har tidigare läst  Professor Frans Stenberg och det stulna gudahuvudet av Omar

Mohamed Omar har även blivit månadens medlem i Uppsala Författarsällskap  och det skulle inte förvåna mig om vi snart ser Mohamed Omar på en lite större scen än Uppsala.