Sidenbandet

På en hotellbalkong i Shanghai stod ett körsbärsträd, där gästerna knöt kärleksförklaringar, skrivna på röda sidenband, vid dess grenar. Så många gånger jag tänkt på de orden jag skrev. Trädet är nu borta och banden med det. De orden, de lever och de kommer att bli min död.
Hennes svarta hår låg utslaget över den röda kudden, som om det var av olja. En svag doft av jasmin fyllde min näsa. Mitt finger svepte undan en av de svarta lockarna från hennes panna. Ögonen rörde sig under ögonlocken. Hennes nakna kropp låg framför mig till mitt förfogande. Jag stod till hennes. Sömnen var lugn och stilla. Inte fylld av den mara som stundom besökte henne i drömmen. Hon ville inte berätta. Hon ville inte lasta mig med sitt lidande, ändå bar jag det. Natt efter natt. Min närhet var det som fick maran att släppa taget. En hand, en kyss, men det var inte alltid tillräckligt. De nätterna hon vaknade skrikande i min famn.
Dagarna bara ett töcken av stress och oro. Nätterna blev vår verklighet. Hennes lidande. Min frälsning. Vår njutning. De nätter hon reds av maran, red hon mig. Hennes ljud av njutning blev till min musik. Maran rev i henne hårdare och längre. Snart blev hennes sömn en enda lång mardröm. En lock i hennes panna vitnade framför ögonen på mig. Den vita locken spred sig över hennes hjässa. Mer för varje natt.
De vita lockarna rinner över den röda kudden som en lavin av snö. Maran rider henne. Skräcken slår rot. Jag känner sedan länge tecknen. Jag lägger min arm över hennes bröst drar henne till mig. Hettan från hennes kropp tänder mig. Jag sätter mig upp och tar henne i min famn. Hon vaknar skrikande. Mina smekningar lugnar henne. Hennes ögon är inte de jag känner, de som möter mig är marans. Jag låter det bero. Hennes läppar möter mina. Kylan från maran slår sina klor i mig.
Bläcket på det röda sidenbandet ville inte riktigt torka, färgade mina fingrar blå när jag knöt det runt en av grenarna. Men orden gick att tyda.
”Jag är din för evigt, till tidens slut.”