Nere på Flower & Dean street och andra berättelser av Jenny Lundin - ESKAPIX förlag ISBN:9789198227345

Jenny Lundin's debut är en liten nätt antologi som tar upp det viktiga i livet sex, våld, blod och tarmar. Alla har vi väl lite udda fantasier i bland, det gäller bara att ha spärrarna på rätt ställe.

Kan man verkligen skriva så har?  Det var en fråga jag ställde mig efter att ha läst första meningen i novellen Swimmingpool. "NÄR JAG GICK genom mataffärens breda, luftkonditionerade gångar undrade jag om de andra som var där kunde se hur kåt jag var."
Jag var tvungen att lägga ner boken i väskan igen. Tänk om någon, som jag känner eller som vet vilka mina barn är eller om jag har deras barn i scouterna, ser mig sitta och läsa sånt här på bussen. Men jag kunde inte låta bli så jag tog upp den igen. Sen gick det bara utför. Den första meningen hade platsat i Mitt Livs Novell i jämförelse med resten. Swimmingpool följdes av  Nere på Flower & Dean street, drömmar om mord och prostitution och det är ju klart att man skall förverkliga sina drömmar eller i alla fall några av dem.  Nästa novell var Skelettflickan, nekrofili i unga år. Kan tänka mig vilket ramaskri det blivit om detta hamnat i Bullens brevlåda. Den novellfilmen hade jag velat se. Personerna i filmen har inget med brevet att göra. Värme Vatten Sanitet avslutar denna samling. Detta blev tyvärr ett litet hack i eggen på den annars sylvassa samlingen. 

Lundins språk är rappt och rakt, inga krusiduller. Hon levererar en prosa som är naken och närgången och samtidigt träffsäker. Jag kände mig smått provocerad och illamående, det var lite som att titta på en splatter väldigt grafiskt. Ser fram emot att läsa mer av henne men det skulle gärna kunna få vara lite mer och längre.

Jag ger Nere på Flower & Dean street och andra berättelser 4 av 5 foliehattar, den är lite för kort och jag fick inte ihop tråden genom alla fyra noveller. 3 av 4 var sylvassa och den 4:e var bra men inte så bra.

Du hittar Nere på Flower & Dean street och andra berättelser på:
Bokus
Adlibris

Du hittar ytterligare en novell av Lundin på FU's hemsida
Jenny Hänger i persiennsnöret.

  

Kedjor.

Idag är det 3 år sedan som jag satt på Josefinas, ute på Djurgården. där tog jag emot ett telefonsamtal från en mycket stressad Daniel. Han frågade mig om jag visste mer och om jag läst min mail. Själv hade jag ingen aning. Det som skulle bli en trevliga avslutning på min arbetsvecka med AW och sedan en veckas ledighet med krig blev på ungefär 20 minuter panik. Efter att ha läst mail från Ulrika sedan ringt henne, inget svar, ringt Ulrikas pappa, fått det bekräftat. Pratat med Daniel igen, ringt Micke, ringt hem, ringt Johan 20 gånger. Så förstod jag fortfarande inte. Jag svepte den öl jag fått in, kände mig aningen bedövad. Markus och Anders som var med mig var aningen chockade. Jag var chockad. Jag tog beslutet att åka hem. Drog utan att betala ölen, ingen aning om vem som löste det, jag kommer i alla fall inte ihåg vem det var som fick den äran. Gick bort mot Djurgårdsfärjan.Tårarna brännande i ögonen och tankarna farande. Kommer ihåg att jag mötte ett lite barn som frågade sin mamma varför 'Han grät' jag försökte le mot henne, stackars barn måste ha blivit livrädd. Gick sådär. Fick en näsduk av en snubbe på färjan. En sån där kille som man tror är halvkriminell bara för att han har häng, keps backochfram, är svartmuskig och säger 'hey mannen härharu'. Minns inte om jag sa tack. Samlade mig på resan över vattnet. Köpte en cola på Pressbyrån. Som jag nog aldrig drack. Tror jag. Irrelevant.

Det var med svidande ögon jag kom hem. Hem till tröst och familj. Telefonen gick varm. Chockad. Ringde Johan igen. Massor med gånger. Inget svar.

Över helgen och del av kommande vecka skulle det krigas. Övningstrupp på en Norsk/Svensk plutonschefs utbildning. Lördag till Onsdag. Kamratskap, Tom och Kocken. Det var fler där men det är de jag kommer ihåg. Men ingen Johan. han skulle inte vara med på detta då hans fru var i USA på jobb. Han skulle ta hand om barnen. Att mina kamrater satte ett vapen i hand på mig, att de litade på mig det betydde mycket. Det var en bra övning. jag lärde mig mycket även om syftet var att vi skulle öva de blivande plutoncheferna. Jag är i dag glad över att jag åket. Jag är inte säker på att jag någonsin satt på mig uniformen igen om jag inte åkt på denna övning. Johan var för mycket förknippat med verksamheten och det sved i hjärtat och brände i ögonen när jag tog fram de packade väskorna för att åka. Det stöd jag fick av mina kamrater på den övningen, det stöd vi gett till varandra det gjorde oss till bröder.
Att ligga på en skjutvall och krama i väg skott efter skott mot mål du inte såg för tårarna som fyllde ögonen. Det var helt surrealistiskt. Att de gav mig ett vapen var en sak, sedan gav de mig ammunition. Det var terapi inget annat.

Johan du har satt spår i många, hade man träffat dig så visste man vem du var. På gott och ont. Du var lite för rättfram ibland. Jag tyckte i alla fall om dig. Första gången jag träffade dig, någon som blev en livslång vän, jag blev inkastad i den grupp som du förde när vi skulle ut på LGs övningsfällt för sprängtjänst och fältarbete. Mest spränga. Niklas och Conny var med. Vi var som fnittriga skolflickor. Sprängdeg i händerna på ett par MÖPiga IT-Nördar under fria former, Kunde inte bli annat än fnittrigt. Efter den övningen så har jag ingen aning om hur många övningar och fältdygn vi spenderat tillsamman.

Den dagen startade också en kedja av vänskap även utanför det gröna. En kedja som för mig blivit en kedja av bröder. En kedja av händelser som faktiskt påverkat mig i mina val betydligt mer än jag trott. Det finns många länkar i den kedjan som varit direkt avgörande för de vägval jag gjort i livet. De korkade vägvalen har jag stått för själv, det är inget jag ger dig kredd för. I länkarna längs den här kedjan har jag plockat upp många vänner och några av dem för livet. Jag önskar att din resa inte blivit så kort längs denna kedja utan att du kunnat vara med och smida nya länkar länge än. Den kedja du smitt själv och de du smitt med andra är starka och rostar aldrig.  Din egen är dock något kortare än oss andras.

 Fan Johan vi var ju odödliga. Det hade vi ju bestämt.Tänder ett ljus för dig var helst jag kommer åt.

Jag lärde känna där en man, 
Soldat för längesedan, 
Nu ägde fänriks titel han, 
Men lyckan var i nedan. 
Gud vet det, hur han kom en dag 
Att bo i samma gård som jag.

Gilla Läget Var Positiv.
Håll ställningarna förstärkning kommer.

Det är så här jag minns dig.

Infanteristens bön

Herre, stå mig bi i denna storm jag möta ska.
Herre, hjälp mig bruka mitt vapen så att jag intet orätt gör,
mot den som intet förtjänat.
Herre styr min hand, vaka över mina steg och
låt min själ om så krävs få möta dig med rent samvete.
Amen

Skriven av:
Stewe Lundin

Bön inför strid

Herre, jag har lärt mig, att man har rätt att hålla inkräktare borta från sitt hem,
och att man i nödsituationer kan vara tvungen att använda våld.
Jag förstår att något liknande han gälla mitt land.

Herre, jag är beredd att offra livet för landet och mina kära.
Men hela mitt inre uppreser sig mot tanken att använda vapen för att släcka ett liv.

Herre, varför skall tillvaron vara så djävulsk? Varför skall det vara så,
att jag kan sättas att välja mellan att döda och att se på när de dödas,
som jag är satt att skydda? Rädda oss från krigets förbannelse. 

Herre, låt de styrande finna fredliga lösningar!
Men skulle freden bytas, hjälp mig att göra min plikt.
Hjälp mig att aldrig drivas av hat eller hämnd – utan av kärlek till sanningen och rätt.
Och skulle jag tvingas använda mitt vapen,
låt mig då göra det med en bön både för min motståndare och för mig själv.

Herre, jag vill försöka göra det som är rätt. Men hur jag än gör, så tynger det mig.

 

Herre, förlåt mig, och visa mig din väg!

Sidenbandet

På en hotellbalkong i Shanghai stod ett körsbärsträd, där gästerna knöt kärleksförklaringar, skrivna på röda sidenband, vid dess grenar. Så många gånger jag tänkt på de orden jag skrev. Trädet är nu borta och banden med det. De orden, de lever och de kommer att bli min död.
Hennes svarta hår låg utslaget över den röda kudden, som om det var av olja. En svag doft av jasmin fyllde min näsa. Mitt finger svepte undan en av de svarta lockarna från hennes panna. Ögonen rörde sig under ögonlocken. Hennes nakna kropp låg framför mig till mitt förfogande. Jag stod till hennes. Sömnen var lugn och stilla. Inte fylld av den mara som stundom besökte henne i drömmen. Hon ville inte berätta. Hon ville inte lasta mig med sitt lidande, ändå bar jag det. Natt efter natt. Min närhet var det som fick maran att släppa taget. En hand, en kyss, men det var inte alltid tillräckligt. De nätterna hon vaknade skrikande i min famn.
Dagarna bara ett töcken av stress och oro. Nätterna blev vår verklighet. Hennes lidande. Min frälsning. Vår njutning. De nätter hon reds av maran, red hon mig. Hennes ljud av njutning blev till min musik. Maran rev i henne hårdare och längre. Snart blev hennes sömn en enda lång mardröm. En lock i hennes panna vitnade framför ögonen på mig. Den vita locken spred sig över hennes hjässa. Mer för varje natt.
De vita lockarna rinner över den röda kudden som en lavin av snö. Maran rider henne. Skräcken slår rot. Jag känner sedan länge tecknen. Jag lägger min arm över hennes bröst drar henne till mig. Hettan från hennes kropp tänder mig. Jag sätter mig upp och tar henne i min famn. Hon vaknar skrikande. Mina smekningar lugnar henne. Hennes ögon är inte de jag känner, de som möter mig är marans. Jag låter det bero. Hennes läppar möter mina. Kylan från maran slår sina klor i mig.
Bläcket på det röda sidenbandet ville inte riktigt torka, färgade mina fingrar blå när jag knöt det runt en av grenarna. Men orden gick att tyda.
”Jag är din för evigt, till tidens slut.”

Natt öfver Upsala - Mohamed Omar - Aguéli förlag

Hatten av för Mohamed Omar mannen som fick mig att vidga mina vyer. För några veckor sedan när jag befann mig i Uppsala på ett överdagen "spelconvent" hade jag förmånen att springa på Omar. Han satt där vid ett litet kaffebord och läste en gulnad bok, ni vet en sån där bok som man ser på loppisar men aldrig köper. Vi snackade en liten stund och det var en mycket trevlig bekantskap att göra. Men jag var snart åter tvungen att återgå till mitt spelande. Omar presenterade dock sin senaste skapelse för mig Natt övfver Upsala. En diktsamling. Den fick jag i min hand och stoppade i väskan. Skall vara ärlig att och säga att jag nog aldrig tänkt läsa den. Jag är ingen diktkille liksom, men har full respekt och är imponerad av dem som kan skriva och har förstånd att läsa och ta in dikter. Jag har det inte.

Men tillfälligheter skapar möjligheter, diktsamlingen låg i min väska och nötte lite på mig. Han hade ju faktiskt gett den till mig och jag hade gladeligen accepterat den. Den var dessutom dedicerad till mig med datum och allt. Så jag tog faktiskt upp den ur väskan.
Nu är jag som sagt ingen diktläsare och jag har ingen aning om hur den står sig i jämförelse med andra dikter och poetiska publikationer. Men den tilltalade mig, jag tycket om att läsa den och till skillnad från vad jag förväntade mig var dikterna faktiskt lättläst. Det var en luftig och lätt läsning men samtidigt så låg det något bakom som jag dessvärre inte riktigt greppade. Kanske överanalyserar jag detta men jag fick inte grepp om det. Det är lite så att jag faktiskt måste ge mig på den igen och då inte på bussen fram och tillbaka på jobbet. Kanske skall ta mig tiden och verkligen sätta mig ner i en fåtölj och följa Omars exempel med en skön kavaj och en fez vem vet det kanske är receptet. Jag har i alla fall fått en bra läsupplevelse och det är ju det som är själva vitsen.

Jag har tidigare läst  Professor Frans Stenberg och det stulna gudahuvudet av Omar

Mohamed Omar har även blivit månadens medlem i Uppsala Författarsällskap  och det skulle inte förvåna mig om vi snart ser Mohamed Omar på en lite större scen än Uppsala.

Ryssen knackar på...

Sedan jag publicerade inlägget om Rysk Propagandaförmåga så har jag sett en konstant ökning av ryska och ukrainska besökare. Här är en snagg av besökshistoriken måndagen den 9 Mars mellan kl 07:22 och 09:22.  Den talar sitt klara språk. Normalt sett så brukar jag ha en eller två träffar om dagen från de regionerna.