Sidenbandet

På en hotellbalkong i Shanghai stod ett körsbärsträd, där gästerna knöt kärleksförklaringar, skrivna på röda sidenband, vid dess grenar. Så många gånger jag tänkt på de orden jag skrev. Trädet är nu borta och banden med det. De orden, de lever och de kommer att bli min död.
Hennes svarta hår låg utslaget över den röda kudden, som om det var av olja. En svag doft av jasmin fyllde min näsa. Mitt finger svepte undan en av de svarta lockarna från hennes panna. Ögonen rörde sig under ögonlocken. Hennes nakna kropp låg framför mig till mitt förfogande. Jag stod till hennes. Sömnen var lugn och stilla. Inte fylld av den mara som stundom besökte henne i drömmen. Hon ville inte berätta. Hon ville inte lasta mig med sitt lidande, ändå bar jag det. Natt efter natt. Min närhet var det som fick maran att släppa taget. En hand, en kyss, men det var inte alltid tillräckligt. De nätterna hon vaknade skrikande i min famn.
Dagarna bara ett töcken av stress och oro. Nätterna blev vår verklighet. Hennes lidande. Min frälsning. Vår njutning. De nätter hon reds av maran, red hon mig. Hennes ljud av njutning blev till min musik. Maran rev i henne hårdare och längre. Snart blev hennes sömn en enda lång mardröm. En lock i hennes panna vitnade framför ögonen på mig. Den vita locken spred sig över hennes hjässa. Mer för varje natt.
De vita lockarna rinner över den röda kudden som en lavin av snö. Maran rider henne. Skräcken slår rot. Jag känner sedan länge tecknen. Jag lägger min arm över hennes bröst drar henne till mig. Hettan från hennes kropp tänder mig. Jag sätter mig upp och tar henne i min famn. Hon vaknar skrikande. Mina smekningar lugnar henne. Hennes ögon är inte de jag känner, de som möter mig är marans. Jag låter det bero. Hennes läppar möter mina. Kylan från maran slår sina klor i mig.
Bläcket på det röda sidenbandet ville inte riktigt torka, färgade mina fingrar blå när jag knöt det runt en av grenarna. Men orden gick att tyda.
”Jag är din för evigt, till tidens slut.”

Professor Frans Stenberg och det stulna gudahuvudet av Mohamed Omar.

 Boken är utgiven på Aguéli förlag. 

Jag fick i min låda en kortnovell skriven av Mohamed Omar. Professor Frans Stenberg och det stulna gudahuvudet. Ett gotiskt, mörkt, dimmigt Uppsala  med Star Wars referenser. Ett kort men intensivt mysterium med kopplingar tillbaka till det antika Egypten och en alldeles strålande beskrivning av det tidig 1900 talets Uppsala, eller? Njae det var lite förvirrande med tidsmarkörer från Star Wars och spelet X-Wing miniatrues gaslyktor och anatomiska teatrar. Men det funkade även om jag mentalt fick jobba mig kvar i nutid för att inte åter glida tillbaka  till 1900 talets början. Tonen i novellen påminner mig om något jag kanske skulle läsa av Sir Arthur Conan Doyle i en bok om Sherlock Holms, eller kanske en noir deckare från sekelskiftet. Novellen funkar i sin korthet men det är inget jag skulle kunna läsa i en längre bok eller berättelse. Det är på grund av att språket inte riktigt ligger för mig. Men det var riktigt kul med en novell skriven med Uppsala som bas. Nästa gång jag besöker Uppsala kommer jag hålla ögonen öppna efter mannen med den cinnoberröda fezen.

Är du  läsaren som gärna dyker ner i en Sherlock Holms inspirerad berättelse som  utspelar sig i dagens Uppsala. Bland gaslyktor och X-Wingspelande assistenter. Kantat av Egyptiska mysterium då är denna novell perfekt för just dig.

   

Moment 22

Malva satt i den stora vinröd soffa. Hon tittade ut över dansgolvet. Det kokade av kroppar som rörde sig i takt med musiken. Men för henne var det bara ett stumt hoppande. Ett spektakel. Hon förstod det inte.

Ett runt föremål, stort som en knuten näve, kom studsande över golvet. Hon följde det med blicken. Hon tittade på Loke. Han hade också sett det. Båda två kastade sig över den vinröda soffryggen. Deras gemensamma tyngd fick soffan att välta. Precis innan den tippade över sin egen tyngdpunkt såg Loke hur föremålet stannade mitt på dansgolvet. En kille med bar överkropp och ett stort blont hår böjde sig ner för att ta upp det. 

Samtidigt som det gick upp för honom vad han hade i handen. Exploderade granaten.

Chockvågen i sig var tillräckligt för att slita sönder honom helt. Utredarna skulle senare aldrig lyckas identifiera honom. Han upphörde att existera där och då. Hans kropp tog upp en del av splittret. Men inte tillräckligt. Även de som stod närmast honom sargades till oigenkännlighet. Tryckvågen expanderade genom rummet. Tätt följt av splittret. När det nådde den välta soffan hade kropparna framför tagit upp det mesta av det. Botten på soffan tog upp resten. 

Loke låg över en tjej han tecknat med tidigare på kvällen. Han hade varit förvånad över att hon kunde teckenspråk. Hon tittade skrämt på honom. Hennes kropp hade inte förstått ännu. Deras handlade hade just räddat hennes liv även om hon inte skulle inse det förrän långt senare. Hon var just nu alldeles för upptagen med sin skräck. Kroppen skulle snart hinna ikapp. Hennes fötter som hängt kvar över soffkanten när den välte, var perforerats av splitter från explosionen. Metall, glassplitter och en del av en käke med en hörntand hade slitit sönder hennes fötter. Malva och Loke reste sig. Chocken låg över rummet. Ingen av dem kunde höra den öronbedövande tystnade. Båda drog sina pistoler samtidigt. Dammet som explosionen rivit upp stack i deras lungor. Det som nyss dofta svett, upphetsning och förväntan rev nu i deras halsar. 

Ytterligare en granat kom studsande. Malva och Loke tog åter skydd bakom soffan. Båda räknade de.

”Ettusen!” Loke tittade på henne. Flykt.

”Tvåtusen!” Han visste att dom dröjt för länge. Blivit för bekväma. Han borde vetat bättre. Hoppen lämnade spår och för varje hopp ökade risken att ett mönster skulle bildas. Mönster hittades alltid.

Det var ett moment 22. Stannade man så hittades man till slut. Hoppade man hittades man. 

”Tretusen!” Granaten briserade.  

Malva var först upp efter explosionen. Hon lyckades, i dammet, urskilja en gestalt som kom stormande mot henne. Hennes två första skott slog in i bröstet på den anstormande. Han föll bakåt. Efter honom kom tre till. Lokes och Malvas pistoler jobbade som tillsammans. Samövade.

Loke tittade på tjejen i soffan. Han såg hennes skrik. Hennes kropp hade kommit ikapp. Han lät henne vara. Högläge. Det fanns inget han skulle kunna gör för henne, i alla fall. Chocken och högläget skulle rädda henne.  

”Förlåt.” Det var allt han kom sig för att teckna innan han sprang.

”Vi måste gå nu.” Tecknade Malva. 

”Vänta!” var det svar hon fick. Han tittade ut i lokalen. Fanns det fler? En sak var säker minutsnutarna hade underskatta dem. Det skulle aldrig hända igen. Han tittade inte på vad hon skrev i skiftaren, han bara följde med. Han visste knappt när dom befann sig nu. Och det var oväsentligt vart och när dom hamnade sedan.  

Det var dags att hoppa igen.

Hetta

Dropbox HETTA (pdf)

Publicerar mitt senaste alster.
Detta är min lösning på övningen Relationer och Intrig.  Kliver dock lite ur min låda av bekvämlighet.

Detta är dock en del av en längre novell som jag just nu jobbar på.

 Hetta

---

Erik går ett varv i rummet. Det enda som hörs är hans vänstra fot som skrapar lätt mot mattan. Fyra par ögon följer Erik i hans rörelse.

”Hmpf…” Börjar Erik. Som om han vill säga något men förblir tyst. Han går ett varv till.

Julia kommer på sig med själv att blinka i takt med Eriks steg. Hon tittar generat ner i golvet. Som om hon skulle blivit påkommen mitt i något pinsamt.

”Julia” börjar Erik. Han fortsätter cirkla runt dem.

”Har du något du vill säga oss?” Frågar han.

”Eh, va?”

”Ja, har du något du vill dela med oss?” Frågar Erik igen.

”Nej det tror jag inte.” Julia tittar fortfarande ner i mattan. Nu vågar hon inte verkligen inte titta upp mot Erik. För nu vet hon, han står mitt framför henne. Tittar på henne med sina klara blå ögon. Hon skulle inte klara av att hålla masken, inte om hon mötte hans blå ögon. - För då skulle han veta –. Hon fångar upp en svart hårtest mellan sina fingrar. Tvinnar den samtidigt som hon leker med den i mungipan. Hon tittar upp och följer Erik med blicken igen. Men noga med att inte blicka i takt den här gången.

Erik drar med fingret över stolsryggen på Anderas stol. Han drar med tummen över fingerspetsen som för att ta bort något inbillat damm. Han fortsätter gå. Som om han var ute och promenerade en solig dag i parken. Utan ett bekymmer i världen. Han lägger en hand på Lars axel. Lars tittar upp, som om han blivit väckt.

”Lars var med lite här nu.” Erik, klappar honom ett par gånger på axeln och går vidare. Lars går vidare i sin solskenstakt.

”Inga bekymmer” , nynnar han för sig själv. Julias blick följer honom. Han stannar bakom Ewas stol. Lägger sina händer på hennes axlar. Julia sänker blicken till Ewa. För att Erik inte skall se att hon tittar på honom.

”Fejkvampyr!” mimar Ewa, samtidigt som hon stirrar Julia rakt i ögonen. Hon vet vilka knappar hon skall trycka på.

Julia släpper håret, stirrar på Ewa.

”Jävla emohora, gå och skär sönder armarna istället och gör det ordentligt.” Skriker Julia i falsett.

”Sluta fitta runt och rispa. Skär på riktigt i stället. Så vi slipper ditt fula EMOTRYNE.", Julia reser sig ur stolen för att ge kraft åt det där sista.

”FITTA. Jävla fittvampyr, fejk.” skriker Ewa till svar, men hon kommer av sig och låter det dö där.

”Stopp, det räcker där.”, bryter Erik in.

Ewa ler lite nöjt åt den explosiva reaktionen.

– Works e v e r y time -.  

”Du då?” Erik riktar sin fråga direkt till Ewa.

Ewa skruvar på sig. Hon hoppades att hon skulle slippa den här gången. - Han har inget hon vill ha, och det han vill ta är inte hennes att ge -.

”Nej!”

”Nej? Nu får du utveckla dig lite.”

Hans tonläge, det rubbar hennes cirklar. Hon känner sig som om hon satt i skolbänken igen. Läraren står där framme i katedern. Doften av torr krita och otvättad manchester. Flåsandet i nacken. Hon vågade aldrig be om hjälp på matten. För vem ville ha Flåsaråhman hängande över sig. Desperata försök att hindra hans blick ner i tröjan. Eller känna hans skrev mot ryggen när han stod nära och gnuggade. Hon kunde inte acceptera det. Det var nog därför hon inte blev godkänd i matten.

”Ewa?” , säger Erik med kraft i rösten.

”Nej jag vill inte, inte i dag.” Ewa tittar upp mot Erik, hon ger honom en rak blick, inget undvikande. Hon möter honom på hennes villkor. Men hon förlorar. Eriks kalla blå ögon slår hennes. Hon viker. Skamsen och slagen tittar hon ner i golvet igen.

”Trodde inte det heller”, mumlar Erik.

Anderas försöker att inte titta på Julia, men det går inte. Han vill inte stirra men, dom bara finns där. Hur kan man inte titta? Just det där lilla vecket innan dom försvinner ner i blusen. Han vill ju bara ta på dom.

”Anderas, du då har du något att berätta för oss i dag?”, Erik fortsätter cirkulera i rummet.

”Men va fan…”, Ewa himlar med ögonen.

Lars rycker till och sätter sig rakare på stolen, tittar frågande på Erik. 

”Nej Lars, inte du, din tur kommer sen! Anderas!”.

Lars sjunker ihop lite, mest lättad över att det inte var han. Han tittar nyfiket på Anderas.

Anderas höjer långsamt ögonen och möter Ewas. Han ser föraktet i hennes. Men han ler mot henne i alla fall.

”Anderas! När som helst, vi väntar.”, Erik stannar bakom Anderas.

Anderas reser sig från stolen utan att släppa Ewa med blicken.  Leende. Anderas vrider på kroppen och tar tag i karmen på stolen. Han svänger upp stolen i en vid båge. Ekstolen vägde mer än han föreställt sig. Stolen slår med kraft in i Eriks huvud. Ingen hinner reagera. Minst av alla Erik. Han faller i golvet av smällen.

Anderas släpper stolen. Den brakar in i väggen. – Wow, det där gick ju bra - han beundrar sitt verk i fraktionen av en sekund. Han vänder Eriks medvetslösa kropp över på mage. Gränslar den. Trycker upp Eriks högra arm på ryggen och låser den med knät. Tar sedan tag i den andra armen. Ur bältet drar han fram två långa buntband. Snabbt binder han dem runt Eriks händer. De andra sitter som paralyserade och tittar på Anderas. Dom har inte riktigt fattat vad som hänt ännu. Anderas vrider upp Eriks kropp och kollar så att han andas. Trycker bak Eriks huvud för att vara säker på att han inte kvävs. Han får inte dö. Inte än.

Ewa sitter som förstelnad på stolen. Anderas rörelse spelas upp som i slowmotion framför henne. Eriks ansiktsuttryck när stolen slår in i sidan på hans ansikte. Etsar sig fast på hennes näthinna. – Det han vill ha är inte hennes att ge. - Hon hör ur luften går ur Erik när han ledlös slår i golvet. Han stönar inte ens. Hon följer Eriks svarta glasögon med blicken. När dom seglar genom rummet. Dom beskriver en perfekt båge.

Lars börjar skrika. När han ser blodet rinna över Eriks ansikte.

”Va, vafan, vad gör du, va…” Lars börjar stamma.

”Håll käften, annars blir du nästa”. Skriker Anderas. Han pekar med hela handen på Lars. När Lars ser Anderas hand, kladdig av Eriks blod tystnar han.

Julia reser sig upp, hon kan inte ta ögonen från Eriks blodiga huvud. Hon går fram mot Erik. Sätter sig på knä framför honom. Drar fingrarna över hans blodiga kind. Hon smetar ut blodet över fingertopparna med tummen. Hon kan inte låta bli att smaka på det. Metalliskt och salt. Hon vill ha mer. Sakta drar hon hela handflatan i blodet.

Lars, känner hur luftrören drar ihop sig. Det blir som att andas genom ett sugrör. Panik. Svetten rinner längs ryggen, munnen blir torr.  

Han börjar treva efter väskan som står nedanför stolen. Men han släpper inte Anderas och Julia med blicken.

Anderas reser sig, tittar ner på Julia. På knä framför honom. Hennes blus har tappat en knapp. Han tittar rakt ner i hennes urringning. Kanten på den vita behån är skarp mot hennes mörka hud. Han tittar på henne,- Vet hon? Vet dom? Han vet. -

Julia slickar sin blodiga handflata. Smaken av blod, smaken av Erik fyller henne. Hon tittar lyckligt upp på Anderas. - Varför har hon inte sett honom förut - hennes sinnen skärps. Hon andas in genom näsan, fyller lungorna. Den metalliska doften av blod fyller henne. Som om hon fylls av feromoner. Det lyckliga byts mot något annat. Hon tittar ner igen. Hon kan inte motstå frestelsen. Sakta böjer hon sig ner mot Erik. Hon börjar slicka rent det blodiga ansiktet.  

Lars släpper uppmärksamheten på Julia och Anderas, han känner hur hans luftrör blir allt mindre. Den stickande känslan i läpparna och fingerspetsarna. Snart kommer han att svimma. Det vet han, - det är bråttom -. Till slut får han upp ytterfacket på väskan. Handen griper om inhalatorn. Han skakar den. För den till munnen. Andas in. Blåser ut. Tycker ner tuben. Andas in. Lättnad.

Anderas tar fram en liten plastpåse ur fickan. Han tittar på de två små rosa tabletterna och den svarta. Det svarta fåret. Ett sigill i formen av ett pentagram är slaget i de rosa tabletterna. I den svarta ett bockhuvud. Han skakar lite på påsen, som för att locka till sig ett litet djur.

”Ja kom då, jag vet att du vill!”, han pockar på Julias uppmärksamhet. När han får den öppnar han påsen. Fuktar fingret mot spetsen av tungan. Fångar upp ett piller på fingerspetsen. Sakta och demonstrativt lägger han pillret på spetsen av sin tunga. Rosa.

Ewa ser Anderas lilla påse med små rosa pillren. Hon reser sig ur stolen och går nästan utstuderat långsamt mot Anderas.

Julia släpper inte tabletten med blicken. Sakta reser hon sig från Eriks blodiga ansikte. Hans blod är utsmetat över hennes ansikte. Leendet hon ger Anderas lyser vitt ur det röda. Hon greppar kragen på Anderas skjorta med båda händerna och drar hans ansikte mot sig. Hans mintiga söta lukt, det pojkaktiga ansiktet. Hon låter hans dofter och värme fylla sinnet. Hon slukar hans utsträckta tunga. Sväljer hans läppar och ansikte som om hon vill äta upp honom. Drar honom mot sig, hela hans kropp. Eriks blod i hennes ansikte kladdar. Snart smakar Anderas som Erik. Metalliskt och salt.

Anderas viftar lite lätt med påsen över Julias axel. Ewa snappar åt sig påsen ur hans fingrar. Han koncentrerar sig nu helt på uppmärksamheten han får av Julia. Han bryr sig inte om att hon är blodig. Han vet vad som skall komma.  

Ewa öppnar ivrigt påsen sticker ner ett finger. Plockar upp det rosa pillret. Lägger det under tungan och låter det smälta. Hon sätter sig mitt på golvet och väntar på effekten. Julia och Anderas hånglar som om det var deras sista andetag. Anderas arbetar effektivt och målmedvetet. Den lätta känslan kommer smygande över henne. Ljudet blir klarare och ljuset krispigare. Ewa tittar på Lars, ser hur han sitter som förtrollad på stolen. Hakan nere på bröstet och bara glor på Julia och Anderas. En avslöjande bula i skrevet. Hon reser sig från golvet och går mot honom. Hon tar tag om nederkanten på sin tröja och drar den över huvudet. Knäpper upp behån och låter den falla. Sätter sig gränsle över Lars knän. Hennes bröst hänger några centimeter från hans ansikte.

Lars ser hur Ewa kommer mot honom. Innan han ens fattar vad som händer sitter hon gränsle över hans ben. Nästan naken. Han försöker stammande få fram något. Något som inte ens han själv förstår. Ewa lägger ett finger över hans mun. Hyssjar honom, som ett litet barn. Han stirrar på hennes bröst, tar in varje detalj. En liten vit linje. Ett ärr löper tvärs över det vänstra bröstet. Över kanten på vårtgården. Hennes underarmar. Tusentals ärr täcker undersidorna av hennes armar. Men han vågar inte göra något. Han bara sitter. Obekväm, trångt och hård. Hon är varm.

Ewa tar hans huvud mellan sina händer och biter honom i överläppen. Hårt, så hårt att det går hål. Men hon får inget gensvar. Hennes bett övergår i en kyss. Hennes tunga letar sig in till hans. Till slut får hon en reaktion. Tafatt och osäker. – Oj, här har vi mycket att jobba med – Ewa ler och fortsätter kyssa honom. Lars försöker förstå vad som händer. Hur han skall svara på hennes överfall.

En brännande smärta strålar från Eriks huvud och ner mot axeln. Han ligger ner. Det ringer i öronen. Erik försöker resa sig upp men hans händer lyder honom inte. Som om dom satt fast. Det smakar blod i munnen. Han försöker se sig omkring. Allt är täckt av en röd hinna. Suddigt. Var är hans glasögon?. Varför ligger han på golvet? Erik försöker samla sig. Greppa vad som hänt. Stolen.

Julia sliter i Anderas kläder. Hon brinner, svetten rinner från ansiktet och halsen ner mellan brösten. Den vita behån färgas i kanterna av blodblandad svett. Hon känner sig varm. Julia kliver ett steg fram. Fäller Anderas under sig.  I fallet river han upp hennes blus och knapparna flyger genom rummet. Julia är het. Inte het, utan bokstavligen het. Hon brinner, hennes kropp glöder. Hon trycker ner Anderas under sig, hans svala kropp mot hennes heta. Hon måste ha honom. Det vet hon. Hon sliter upp hans tröja. Med ett ryck sliter hon av honom bältet. Anderas vrider sig under henne. Han vill bort men hon släpper honom inte. Han är hennes.

Anderas faller baklänges. Han är chockad, allt händer så fort. För fort. Julia är redan glödhet. - Så fort skulle det ju inte gå -. Han måste ta den svarta. - Han behöver den -. Anderas tittar upp i hennes ansikte hon glöder. Näsan, ögonvrån och munnen lyser svagt i bärnsten. Hennes händer lämnar röda märken på hans bröst. Hennes läppar bränner hans. Håret på hans bröst är bortbränt. Han försöker ta sig loss ur Julias grepp. Men hennes heta händer håller hans kropp. Hon brinner, han brinner. Anderas ser i panik hur Ewa plockar upp den lilla påsen.

Lars vill. - Men hur -, han vet inte.

Ewa tar upp den lilla påsen och dinglar den framför Lars ansikte. Ser honom djupt i ögonen. Hon sticker sitt finger i hans mun. Svalt mot hennes heta finger. Med det blöta fingret väter hon sin ena bröstvårta. Tar upp pillret ur påsen. Det svarta. Fäster det på den fuktiga vårtan.

Lars tvekar. Han förstår inviten, men tvekar. Ewa greppar hans huvud i sina händer och trycker hans mun över bröstet.

”Sluta, nej, släpp mig. Nej!, inte det. Ewa ge mig påsen. Ewa, snälla.”, Anderas och Julia står i lågor. Julia rider Anderas i ett vansinnestempo. Hon brinner. Anderas brinner. Mattan under honom smälter av hettan. Smälter in i hans kropp. Lågorna från Julias kropp slickar taket. Bränner Anderas. Bränner Julia. Hennes vrål övergår från njutning till smärta. Flammorna förtär deras kroppar.

Lars läppar sluter sig om Ewas bröst. De är heta. Bränner hans läppar. Han fångar pillret med tungan. En isande kyla sprider sig i hans kropp. Lars sänker sina tänder i det heta köttet. Kylan från hans mun kolliderar med det heta blodet.

Ewa tittar ner i Lars svarta ögon. – Han har något att ge, och det är hennes att få -. Hon känner hur hans tänder sjunker in i hennes ena bröst. Hon kastar huvudet bakåt. I njutning. I smärta. Hon brinner. Hon måste ha hans kyla. Hon är så het. Hennes kläder börjar ryka. Glöda. Brinna. Förkolnat tyg faller av hennes kropp. Hennes nakna, bleka hud täcks av sotflagor. Flammorna från Ewa sväljer dem båda. Rummet runt om dem står i lågor. Ewa känner hur kylan fyller henne inifrån. Hon tittar ner i Hans svarta ögon. Hon ser sin egen spegelbild i hans ögon. Hon brinner. Rummet brinner. En blick över axeln. Bakom henne brinner det som en gång var Anderas och Julia. Hon ler – Vem är nu en HORA -. Hon vet att han skyddar henne. Han kommer inte låta något ont hända henne. Hon är hans. Elden dånar runt henne. Hon brinner. Han brinner. ALLT BRINNER…

Erik försöker resa sig upp. Ta gig loss. Försöker skrika på hjälp. Eldens dån dränker hans rop. Hans lungor fulls med rök och hetta. Fortfarande groggy av smällen. Driver han åter ner i medvetslösheten. Svagt i fjärran hör han brandlarmet.

Ewa rider honom. Hans kyla strålar genom henne. Hon tar hans kyla. Suger den ur honom. Förtär den. Kvar blir hennes hetta. Sakta förkolnas han under henne.

- Han hade något att ge. Något hon ville ha. - Rummet runt henne dånar. Taket kollapsar över henne. Dörren exploderar. Trycks in i rummet. Vatten. Räddande vatten sköljer över henne. Över Erik. Men för Lars, Anderas och Julia är det försent.

- Hon bär det som var hans, det som var hennes att få -.

En förvånad brandman bär ut en naken kropp. Sotig. Blek. Men orörd av elden. Så när som på ett fult blödande sår över ena bröstet. Som om bröstvårtan blivit avbiten. De lägger henne försiktigt på en bår. Drar en filt över henne för att skyla henne. Hennes hud slät och fin hennes armar släta. Erik bärs ut på en bår. Hans skrik av smärta ekar över gården. Lukten av bränt kött är ligger tät i luften. En sjukvårdare blöter kompresser och lägger över hans sargade ansikte. Ingen kommer någonsin känna igen honom. Inte ens hans själv.  

Övning 3 Dialog Bil 19-10

Här kommer övning 3
Dialog, denna satt hårt inne kan jag säga, blev klar i 11:e timmen och där med 2 veckor för sent...
Jag började skriva denna övning med "talstreck" och testade sedan kursivt. Men inget funkade och det blev extremt rörigt. Lösningen kom när jag läste en av Andres texter där han använt sig av citattecken. Det var den förlösande punkten för mig och det som hjälpte mig att komma igång.

Övning 4 kommer med stor sannolikhet bli en fortsättning på denna.

Bil 19-10

”Hörde du att det var en pundare som bet en kärring på plattan igår?”

”Ja, dom snackade om det på utsättningen blev ganska stora skador. Eriksson var tydligen där och hämtade in busen, kärringen körde dom till SöS.”

”Ja vafan, vad är det som händer? Jag menar först pundare vid Mynttorget som snetände och attackerade den där gubben, han med rullatorn och nu det här. Två snetändningar på lika många dagar.”

”Mm, jo, dom har väl fått någe fultjack. Kan det inte bli lite kallare så det fryser till, så vi blir av med lite skit.”

”Ja fan som för ett par år sedan. Det var ju bara att gå runt och bryta loss kräken ur kulvertarna, som fiskpinnar.”

”Blomman, kommer du ihåg den fan i Farsta vid tuben som vi fick spetta loss ur isen. Han låg ju och dog mitt i pölen efter översvämningen.”
”Ja fan vilket skitgöra, han kunde väl fan ha fått legat till våren, men då hade väl Aftonbladet gått i omloppsbana.”

”Men det är ju bara November så det hinner nog frysa på lite.”

”Ja vi kan ju alltid hoppas.”

”Blomberg, Asp, men för i helvete har inte ni åkt ännu, är så här vi låter skattepengarna jobba?”

”Hahahaha, det vet du, Löfving, den fan, gör nog mindre än vi för sina pengar.”

”Asp, greppa grejerna så vi kan sticka ut och göra några pinnar idag också. Löfving måste ju kunna visa att han gör skäl för sina pengar…”

”Blomberg ta en sväng förbi Idegran, han behöver få en film upphämtad På SEB vid Sergel.”

”Gott, vi ses”

”Fan en jävla springsjas är vad man är. Den där jävla Bogge kan hämta sin film själv. Men dum gör som tokig säger.”

”Asp kollar du med Botswanabogge, vem som har filmen på SEB.”

”Botswanabogge?, är det negern nere i repan du snackar om eller, han jobbar ju fan på Samhall.”

”Nej, du vet han stora killen, Bogdan Idegran. Han som spöade på hustrumisshandlarna i arresten förra veckan.”

”Ah den fan, han är läskig på riktigt. Tur att han är i firman och inte på andra sidan. Jag såg snubben han randade upp eller vad som var kvar. Han var ju fan randig som en polkagris.”

”Ja vafan, men han fick säkert vad han förtjänade.”

”Du Blomman, jag gittar ner och snackar med Botswanabogge, så se vi nere i garaget, hoppas vi inte får 19 10 bara det var ett jävla fyllo som spydde ner den i helgen luktar satan.”

”Men vafan inte 19 10 sa jag ju.”

”Lugnt den är recondad som ny serrö, snackade med Pelle på mek han sa dom att bytte säten i den”

”Så snackade du med Idegran?”

”Ja, han såg helt förstörd ut.”

”Jaså, vadårå?”

”Han hade tydligen varit på SÖS i går kväll. Det var en patient som löpte amok inne på akuten. Tydligen helt galen. Dom pepprade ner henne med sprayen. Men det slutade med brottningsmatch i stället innan dom fick ner henne. Hon reagerade inte ens på den där billiga skitsprayen vi får ut.”

”Billigt skit ja, det var likadant med pundarn på Mynttorget!”

”Mm kärringen ligger tydligen bältad nu, på psyket, hon hade visst bitit ett par ur personalen på SöS.”

”SEB vid Sergels torg först då eller?”

”Mm, det blir väl enklast, så mot Grytet då!”

”19 10, från tre-noll, kom!”

”19 10, Blomberg lyssnar, kom.”

”19 10, från tre-noll åk omedelbart upp till St Görans sjukhus akutintaget, pågående slagsmål.”

”Aps, hörde du det där, LKC vill ha oss till St Göran.

”Blir nog inga filmer för Idegran i dag!”

”Ja, vi skulle ha suttit kvar och fikat en stund till, så hade vi sluppit den här skiten.”

”Samtliga bilar område 01, skottlossning vid Södersjukhuset”

”Tre-noll, detta är 19 10, prio på SöS kontra St Göran frågas.”
”19 10, Prio på SöS, jag repeterar Prio på SöS.”

”Tre-noll, vi åker mot Sös, har ni en adress?”

”19 10, Marmorgatan åk mot Kapellet.”

”Tre-noll, har du ett gatunummer på Marmorgatan?”

”19 10, adressen är Bårhuset.”

Jag kliver in i ett rum det är mörkt.

Jag har tagit steget och börjat på en kurs på Folkuniversitetet, "Att skriva skräck" lärare för denna kurs är Anders Fager, han har bland annat skrivit "Samlade Svenska myter" och "Jag såg henne i dag i receptionen"

Länkar adlibris:
Samlade svenska kulter

Jag såg henne i dag i receptionen

Så jag tänkte sticka ut hakan lite och publicera min första novell sedan mitten på 90 talet.

Här följer en av övningarna i kursen. uppgiften var att beskriva ett rum.

Lämna gärna en kommentar.

Jag kliver in i ett rum, det är mörkt.

Jag står alldeles stilla, väntar på att ögognen skall anpassa sig. Men det är bäcksvart, det finns inget ljus att anpassa ögonen till, bara mörker. Jag sträcker ut en hand framför mig och vänder mig helt om. Tar ett steg framåt, trevar med handen framför mig för att hitta dörren. Men jag famlar i det tomma mörkret, ingen dörr, ingen vägg, ingenting. Tar ett steg till, ett till och ytterligare ett. Men fortfarande inget.

Paniken kommer smygande.

Jag tvingar mig själv att hålla andan ett par sekunder och blunda. Inser efter ett par sekunders blundande, med ett litet skratt. Det spelar ju ingen roll om jag blundar eller inte det är ju likförbannat mörkt som i graven. Paniken kurar ihop sig i bakhuvudet, den försvinner inte men den är inte lika påtaglig som nyss. Jag andas i alla fall som jag fått lära mig av min psykolog, in genom näsan och ut genom munnen. Det lugnar mig.

Jag ropar ”Hallå”, ett rop som känns väldigt svagt och vekt, helt utan styrka. Jag tar ett nytt, djupt, andetag och den här gången tar jag i från magen för att ge kraft åt ljudet, ”HALLÅ”. Det är som om jag aldrig ropat, som om mörkret bara slukat ljudet. Jag tar upp min hand mot ansiktet och drar handen från pannan ner över ansiktet, försöker få paniken under kontroll och krypa ihop i bakhuvudet igen. Det är inget att vara rädd för det är ju bara mörker. Mörker är inget farligt. Det som döljer sig i mörkret som är farligt.

Jag sätter mig ner på golvet för att samla tankarna, golvet känns behagligt, varken varmt eller kallt, som om det inte hade någon temperatur utan att det bara var där.

En stöt far genom min kropp, ett blixtrande ljus bländar mig, jag hör upphetsade röster.

-   ”Undan klart”.

En ny stöt och en blixt far förbi i mina ögon. Golvet är där, det är inte hårt, det bara är där.

– Mobilen -, jag har en mobil i fickan, jag ställer mig upp igen för att komma åt mobilen. Med darrande händer plockar jag upp den ur fickan. Den är sval och slät, jag känner över kanten för att hitta onknappen. Med darriga fingrar fingrar fumlar jag med telefonen, som en en tvål slinter telefonen ur min min hand.

Tystnaden är total, det förväntade uteblir, jag hör inte telefonen träffa golvet

-Undan, klart, blixten träffar mig i huvudet.

Jag lägger mig ner på golvet och börjar känna mig fram efter mobilen. Metodiskt, känner golvet under mina händer det är slätt och tomt. Inte ett spår efter mobilen, inte en ojämnhet inte ens ett gruskorn, ingen telefon.

Paniken i bakhuvudet växer och reser sig. jag reser mig upp och börjar springa. Springer tills luften bränner i lungorna, och svalget fylls av panik och frukosten, kastar mig framåt på alla fyra och frukosten kommer farande ur min mage. Allt jag hör är ljudet av min kropp som i ångest gör sig av med frukosten. Jag torkar mig om munnen mot jackarmen. Den sötsliskiga doften från mina uppkastningar, finns inte. Jag känner på golvet framför mig, inte ett spår av min uppkasningar. Golvet är där, slätt och rent, jag känner heller inte den fadda smaken av kräks i munnen. Jag inser att jag inte känner något, vare sig lukt eller smak av det som var. Luktar på min jacka, doftlöst.

-   Hallå, hallå, sluta nu det är inte kul längre.

Jag skriker tills min röst inte bär längre, men mina rop når knappt mina egna öron, mörkret är kompakt. Jag ligger på golvet på den platsen där mina spyor borde vara, men inget, kroppen skakar av snyftningar och panik river i mig.

Bara mörker, allt är bara mörker.

Försöker samla mig, återfår sakta kontrollen över min kropp och mitt sinne.

En blixt, smärta, ljus, röster.

”Undan klart, släpp”, ljuden ekar över mitt huvud.

I taket hänger en stark lampa, ett par ögon tittar ner i mina ovanför ett munskydd.

-   Pass på, hon kommer tillbaka.

Kroppen skriker av smärta, jag försöker orientera mig. Var är mörkret?

Kroppen skakar, men det är mörkt, - kan det vara tryggt? - Jag samlar mig och sätter mig upp.

Torkar tårarna mot mina bara armar och reser mig upp. En ljuskägal på avstånd, sveper fram och tillbaka. Ett klart ljus. Den kalla regnblöta asfalten chockar mina fotsulor. Ljuset kommer närmare jag kan skönja två ljuskäglor. Det träffar mig hårt. Kall metall slår in i min kropp, jag känner hur jag slungas upp i luften, ser mig själv landa som en hög på vägbanan. Doften av blöt jord och den metalliska smaken av blod fyller mina sinnen. Varmt blod rinner från min panna och ner i mina ögon.

Ljuset blir rött, rött blir svart.

Lyckas äntligen trycka ner paniken, djupa andetag, reser mig upp tar ett steg mot ljuset. Ett sorl av röster fyller mörkret, min röst, bekanta röster.

Varmt, tryggt, ljust.

Vänder mig och tittar ner i ett rum, en kropp ligger utslängd på en brits, slangar, blod, kompresser. Runt britsen står sjukhuspersonal klädda i vitt och grönt, alla har tagit ett steg tillbaka, händerna hänger ut med deras sidor. Allas blickar är fästa på en liten monitor, ett monotont pipande ljud ligger i rummet. En kvinna, i ljust hår, för handen över mina ögon och sluter dem.

Jag kliver in i ett rum, det är ljust.