Du skall bäras fram på en våg av eld.

"Infanteristen skall bäras fram på en våg av eld." Detta sa någon till oss när vi stod uppställda inför ett avslut på en större övning. Vi skrattade lite över det uttrycket. För ingen av oss hade någonsin blivit burna på en våg av eld, och ingen av oss skulle bli buren över huvud taget. På sin höjd skulle vi bli släpade. 

Johan, i dag har du blivit buren. Inte på en våg av eld utan på en våg av kärlek och saknad. Vi som bar dig var där i egenskap av det du skapat och den du var. En son, en bror, en äkta man, en far, en kamrat, en vän och en kollega. Även om alla som nog gärna hade velat vara med och bära dig till din sista vila inte var där så vet jag att dom var med dig i tanken. 

Jag har burit dig vid flera tillfällen, över axeln, på bår och släpat dig över stock och sten. Allt i något som av en utomstående skulle ses som lek men vi såg som blodigt allvar. För en dag kanske skulle det bli blodigt allvar. Båda hoppades vi i alla fall att få testa våra kunskaper på riktigt, även om det aldrig blev så. Fast jag gissar att vi innerst inne var lättade, över att vi aldrig behövt göra det. I alla fall inte på fullt så blodigt allvar. För allvar har det varit och blodigt också, oftare mer bildligt än bokstavligt, även om blod ibland flöt. 

Ingen av dessa gånger jag har burit dig har påverkat mig mer än de två sista. Den nästa sista gången så bar jag dig tillsammans med fem kamrater. Trots att vi var sex personer som bar dig, ut ur den kyrka där vi bevistat din begravning, så var du tung att bära. Jag önskade där och då att det du inte behövde bäras och kunde jag så skulle det göras ogjort. Jag är ledsen över att jag inte kan namnge de som var med och bar dig. Men jag är säker på att de, som jag, är stolta över det. I dag var det dags igen, denna gången kunde jag lyfta dig med lätthet. Även om bördan i sig var minst lika tung om inte tyngre än sist. För i dag bar vi dig till din sista vila. 

I dag har vi lämnat dig till havet.    

Men Johan du vet att vi kommer så håll ställningarna innan förstärkning anländer.

GLVP.

Johan i vardagen

Jag har väl på något sätt landat i vardagen igen efter Johan, även om man inte just där och då trodde det, men det skedde i alla fall på något sätt. Han dyker upp i huvudet bland, oftare nu än när han fanns bland oss, sjukt hur mycket man tar för givet, som man förväntar sig bara skall finnas där. Nu finns han inte, i alla fall inte på det plan där vi är utan han är någon annanstans eller ingen annanstans.

Har haft mycket kontakt med Ulrika, Johans fru och det har hjälpt mig enormt mycket, jag tror och inbillar mig, att även jag, ger henne stöd från min sida. även om det var så att Johan och jag var vänner så vill inte jag släppa kontakten med Ulrika, det vore lite som att släppa kontakten med Johan.

Ulrika du visar en enorm styrka och stamina i detta.

Det jobbiga kommer nu, på med uniformen om några veckor och ut i skogen för att genomföra KFÖ, visserligen så har jag varit ute i grönt vid ett par tillfällen sedan Johan gick bort men det var så nära inpå och chocken bedövade och då hade jag inte riktigt greppat det. Att nu dra på sig uniformen igen för att med St Eriks genomföra KFÖ, i en miljö som jag mest förknippar  med Johan är aningen paniskt. Jag vet det finns stöd stöd i mina kamrater i pluton och kompani. Många av dem goda vänner, andra goda kamrater men alla är bra och dugliga människor, annars hade dom inte varit i verksamheten.

I garderoben hänger också Johans M90, borstad och vårdad, jag vet att den skall upp till kompexp vid tillfälle men det kommer jag nog dra ut på, den hänger bra där den hänger just nu. Det känns viktigt för mig att veta var den är.

Men som vanligt, är det GLVP som gäller samt att se upp för Ekorrar.

Johan, håll ställningarna, förstärkning kommer, så småningom.

Johan Edbäck, hur går man vidare? - En sak i taget, här och nu.

För tre veckor sedan gick en av mina mesta vänner, bort i en tragisk olycka, en händelse som vände upp och ner på hela min värld.
Johan var inte min bästa vän eller min närmaste vän, men han fanns med i många delar av mitt liv, därför säger jag att han var min mesta vän, men han var en nära vän och en bra vän. Johan var en kille som kunde gå mig på nerverna, göra mig förbannad, irriterad och glad, allt det som kännetecknar en god vän.
Men Johan var inte bara min vän, han var även min kurskamrat, gruppchef, stridsparskamrat och kollega, vi delade många delar i livet och vardagen. Även om vi de senaste åren inte hade en så där jätteaktiv kontakt på grund av familj, jobb och andra saker, så hördes vi av på något sätt minst ett par gånger i veckan. Via Facebook, mail, telefon eller kanske till och med en lunch. Men nu sitter jag här med saknaden och det dåliga samvetet, för att jag lever, för att jag missade att ringa på hans födelsedag, för att jag har min familj kvar och hans familj inte har Johan kvar. Men egentligen borde jag inte ha dåligt samvete för att jag lever, men det har jag. Irrationellt ja kanske men i detta kan man inte vara annat.

Jag har inga andra vänner som jag upplevt så  många saker med, jag och Johan har;
Sovit sked ute i skogen under en presenning i minus5 grader, allt för att hålla värmen.
Varit nära sammanbrott av utmattning och frustration under övning, när orken och maten inte fanns eller räckte till. - GLVP
Delat sked och grönpåse i brist på annat. - Hemavan eller Ånn kommer inte ihåg.
Skrattat oss hesa åt ingenting när tröttheten tog överhand och det enda vi kunde göra för att hålla oss vakna var att garva - Jönköping, Dream Hack, minns det med värme, även om det luktade fruktansvärt illa.
Suttit med huvudena i hop och löst problem i jobbet.
Bara hängt.
Sprängt saker i småbitar - We got to blow shit up.
Peppat, pratat, stöttat och tråkat varandra till leda, Johan dina näshår var alldeles för långa.
Tapetserat - Och bra blev det även om det var lite snett bakom dörren.
Nördat - Massor.
Slagits, om än bara under kontrollerade former - Kim var fan galen.
Bara suttit och ljugit oss blå om allt och inget. - Ofta och jämnt.
Listan skulle kunna fortsätta länge till.

Jag har andra vänner jag har gjort alla dessa saker, med men ingen jag gjort allt med.

Jag vet att livet måste rulla vidare och att kommer att göra så, vare sig man vill eller inte. Pratade med Johans fru här om dagen och  vi pratade om att gå vidare och hur svårt det är att göra det, rädslan för vardagen och att Johan skall försvinna. Men jag tror inte att Johan försvinner bara för att vardagen kommer, rättare sagt jag vet att han inte försvinner.

Men hur går  man vidare? Då tänker jag inte bara på mig själv, utan på alla andra runt omkring Johan, hur orkar man ta tag i vardagen, hur orkar man gå vidare hur får man livshjulet att snurra på igen. men speciellt tänker jag på Johans fru och de två barn han lämnade efter sig. Livet stannar ju inte utan det fortsätter ju i svindlande fart runt omkring oss men vi i vår bubbla, i vår egen sfär så står tiden nästan still, eller den gjorde det i alla fall ett tag och har nu så sakta börjat rulla igen. Jag önskar dock att den rullade bakåt och inte framåt i stället så att man kunde vara där och sträcka ut den handen som den hand som Johan behövt för att ta emot sig och inte falla. Nu faller vi alla i stället med Johan och Johans familj men till skillnad från Johan så kommer vi att landa säker och tryggt här och nu. Johan har också landat tryggt men inte på samma ställe som vi andra.

Nu gäller livets enkla regler.
En sak i taget, här och nu.

Johan håll ställningarna, förstärkning kommer så smånigom.

Vad jag hör Johan säga nu är "GLVP"
"Gilla Läget Var Positiv"

Din vän Stewe