Vad hände sedan?

Fika kanske ?

Har du funderat över vad som hände sedan?


För några år sedan lade jagmärek till en ung man på tunnelbanan. Han åkte alltid från slussen, köpte alltid två kaffe eller te på fiket vid Slussen. Han verkade leta efter någon. Detta upprepade sig i stort sett varje morgon under ett par veckor. Hur länge han letat innan jag såg honom och mönstret vet jag inte. Han var noga med att ta tredje vagnen i tåget grön linje. Kommer dock inte i håg vilken linje.

Så en morgon så sätter han sig mitt emot en ung kvinna i samma ålder. Han titta på henne en stund och ler lite, hon ler tillbaka. Dock aningen avvaktande. I Stockholm ler man inte mot främmande människor.

Han tar sats, drar efter andan.
- Hej! 

- Eh hej. Hon tittar ner i sin bok hon har framför sig.

- Vill du ta en fika med mig? Frågan rinner ur honom som om han övat den framför spegeln i evigheter.

Hon tittar upp och ser fundersam ut. 

Jag kan tänka mig den panik han måste känna där och då.

- Eh, ja det kan vi väl, svarar hon efter några sekunders tvekan. Dessa sekunder måste ha känts som en evighet för den unge mannen. 

- Dricker du kaffe? Han håller fram påsen han har i handen. Med eller utan mjölk.

Här måste jag kliva av vid centralen.

Jag såg kille ett par veckor senare och tänkte gå fram och fråga hur det gick men jag tog inte modet till mig att göra det.

Han hade en plan och ett mål. 

Jag kan inte låta bli att undra vad hände sedan? 

Krossade revolutionära drömmar jävla föräldrar eller Planka.nu.

Såg en sticker igår på tunnelbanan som jag inte sett på bra länge. En planka.nu sticker, vilket  drog mig till minnes en liten incident jag bevittnade i sommars.
Mitt emot mig sitter ett par fjortisar. Jag skulle kunna vara pappa till dem. Så dom är väl i Buffys ålder. Fast min son hade aldrig fått ha dreads, hon, välklädd och välsminkad, han aningen saggig och med dreads. Uppenbarligen kände dom varandra ytligt. Killen plockar fram en liten planka.nu stickers som han snabbt sätter på väggen i tunnelbanevagnen, Han tittar längs vagnen samtidigt som han säger nu blir det kontroll.

Tjejen frågar vad det var för något han satte upp och killen förklarar konceptet med planka.nu och hur det funkar, sen kastar han in något floskel om solidaritet, hej och hå. Helt klart en ung visionär helt oförstörd och fylld av idologisk ilska. Riktigt roligt att lyssna på.

Tjejen tittar spänt på när kontrollanterna kommer närmare. Kontrollanterna kommer fram och jag med alla andra passagerare halar fram färdbevis detta inklusive vår lille vän i dreads. Flocken av kontrollanter drar vidare. Även om jag aldrig torskat och  sällan eller aldrig har plankat och tycker att man skall betala för sig. Ogillar jag dessa kontrollanter då jag tycker att dom uppträder otrevligt och hotfullt. Där med skapar de en onödig och dålig stämning. Där dom drar fram som Egyptens gråshoppor. Men å andra sidan om folk betalade för sig så vore detta inget bekymmer. Just det ja kontrollen, den drar vidare. Jag och tjejen tittar på killen med dreadsen både hon och jag vill höra en förklaring.
Det visar sig att hans pappa vägrar betala avgiften och eller självrisken. Men däremot så har han fått ett busskort, och det är ju mycket dyrare än planka.nu avgifterna. Ler lite för mig själv när jag inser att jag hade nog agerat lika. Men om han hade varit min son så hade han inte haft dreads.

Han försöker stå upp för sin sak och sin tanke, man överheten satta stopp för det, skönt att se att det faktiskt finns föräldrar som sätter gränser.

Inom lagens råmärken eller hört på tuben.

En kille i 25 - 30års sitter ett par säten bort tvärs övergången på blå linje, han plockar upp sin mobi och knappar in ett nummer,
- Ja hallå, jag undrar vad som händer med min bil som ni beslagtog när jag körde olovligt nu i december, den var inte skriven på mig och jag har dessutom sålt den.
- ... jag hör inte svaret där i från jag sitter
- Ja alltså jag sålde den innan jag åkte fast.
- ...
- Ja det var i december innan jul tror jag, inte säker.
- ...
Här pågår en längre konversation om hur bilen ser ut och vem den är och vem som köpt och när den är såld.
- Regnummer, näe det kommer jag inte i håg.
- Mitt personnummer,- svävande - , vänta.
Han gräver fram ett papper ut fickan och läser upp ett nummer, f79 enl det han läser upp, verkar inte vara hans eget har missar 2 ggr på de fyra sista.
-...
-... 12:e december var det då ni tog bilen, aha, nej fan serrö hela december i alla fall fram till lucia är en stor minneslucka, det var hårt men jag viste i alla fall att det var före Jul eller hur.
-...
- Vadå utmätt, den är ju inte min.
- ...
- Vadå utmätt innan jag sålde den, hur skall jag veta det!
- ...
- Delgiven?
- ...
- 11 December ?, men jag sa ju att jag inte har några minen innan lucia ungefär, det var lite mycke där.
- ...
- Men han som köpt bilen då, NN det är ju hans bil?
- ...
- Det är ju NNs bil ju inte min längre.
- ...
Konversationen fortsätter i samma stuk under en stund och han lägger sedan på luren svärandes,

Han tar upp en annan lur, och ringer.
- Tjean NN det är jag.
- ...
- Ja fan tänkte kolla om du fått loss stålarna för bilen du köpte av mig i December?
...

Sen gled han av tuben...

Slussen en studie i tid...

Nu har jag snart passerat slussen 2 gånger per dag i 10 år med undantag av vissa veckor under semester eller jobb på annan ort. Men vi kan kallt räkna med att jag passerat slussen 10 ggr per vecka 48 veckor per år, antingen på väg till eller från stan, jag vet att det finns dagar då jag passerat slussen vid mer än 2 tillfällen på en dag.
10 år, ca 48 veckor om året(snällt räknat), 10 ggr per vecka, 4800 ggr på 10 år, det är en ansenlig tid, låt säga att jag väntat på buss och tunnelbana i medeltal ca 10 minuter per resa, det ger 48000 minuter på slussen, och det bara på 10 år. Det är ca 800 timmar eller 33 dygn, av mitt liv som jag spenderat på Slussen.

Ofta möter jag samma människor på Slussen, många känner jag igen och vissa hälsar jag på och det är människor jag aldrig pratat med och aldrig kommer att prata med men vi har setts på slussen och passeat varandra så många gånger att vi känner varandra till utseend i vimlet av människor. Jag fick tidigt i höstas en igenkännande min på en lunchresturang och en nick av en människa jag vagt kännde igen och inte kunde placera, detta var i närheten av min arbetsplats men ingen jag kännde igen i omgivningen. Dagen efter mötte jag samma person på just det Slussen i folkvimlet.

Men det är ofta ganskla underhålande att passera detta hål på stockhoms ända, man ser mycket, många roliga situationer och händelser, och en och annan person som verkligen förgyller tiden man spenderar slussen,

Rebell Robban är en av dem, Ernesto Guerra är en annan, honom har jag dock inte sett på ett tag ej heller hans skyltar.

Men slussen är i allt sitt förfall och gråhet ändå en stor del av min vardag och ungefär 20 minuter per dag mitt vardagsrum, hur kallt, grått, trist, blött , tomt eller trångt det än är.

Och för att komma till hjärtat av staden är det enklast att gå via ändan eller hur!