Raskt blir jag insugen i en värld jag inte trott existera, lite av en blandning av Reevs i Constantin, Schwarzenegger i End of Days och svensk folktro. Valdemar Aurelius är en gammal man med ålderskrämpor, ett Mossbergs pumphagel fyllt med sluggs, en fulladdad Desert Eagle, några krusefix och ett uppslagsverk i sin arsenal. Med detta ger han sig i kast med försvara vår värld mot de olika väsen som gör sitt yttersta med att ta sig från Världen Bredvid och in i vår värld. Valdemar Aurelius är en av de väktare, som håller dessa väsen på stången. Valdemars officiella titel är konservator, och det enda han möjligen konserverar är resterna efter de olika väsen han möter. Valdemar kämpar inte bara mot demoner från Världen Bredvid, han kämpar även med sina egna innre demoner. Jag kom på mig själv att sitta och vara arg på honom för att han var slarvig, elak och obetänksam vid flera tillfällen. Jag trodde han hade mer koll än så. Han reser land och rike runt i sin stora sopbil, som han kallar för Sarkofagen, tillsammans med sina kollegor.
Pinters språk i den här boken sätter en ton som jag gillar och det påminner en del om andra böcker i samma genre. Men jag har sällan känns så mycket för en huvud person i en bok som jag känt för Valdemar Aurelius. Pinter skickar på läsaren troll, vampyrer, vandrare och demoner utan att knussla med det. En bit in i boken så upptäckte jag något som jag bara sett i tråkig facklitteratur och högtravande böcker som vissa självbiografier. Där fanns nämligen fotnötter, inte många men de fanns där och längst bak i boken fanns det ett par appendix. Det funkar, det gav en helt annan nivå av boken, UTAN att läsaren behövde bli indragen i en massa förklarande och inre dialoger där huvudpersonen skulle försöka förklara för läsare vad som skedde eller vad det var han eller hon mötte. Det kan man som läser ta tag i om man vill. Det är bara bläddra till appendixet i slutet och läsa in sig om man har det behovet.
Den här boken gav mig gåshud från andra kapitlet och det åter kom under hela boken. Även om jag gärna hade sett att Gekås gick under.
Den här boken gav mig gåshud från andra kapitlet och det åter kom under hela boken. Även om jag gärna hade sett att Gekås gick under.
Detta är Pinters första roman, men han har tidigare regisserat en novell film i Antologin Faust 2.0 samt medverkat med noveller i bland annat Maskinblod 3. Hoppas att Pinter snart tar tag i nästa bok, om den inte redan är på väg.
Jag kommer utan att tveka ge denna bok 5 foliehattar.
